Älvkarleö bruk och herrgård

Ritningar över hus och trädgård under olika tidsperioder

1697	1789	1879	1951	1970	1980
JPG    PDF	JPG    PDF	JPG    PDF	JPG    PDF	JPG    PDF	JPG    PDF

Älvkarleö bruk blev när det anlades år 1659 det första järnbruket vid nedre Dalälven. Det var f.d. gruvskrivaren i Stora Kopparberg. Claes Depken som tog initiativet.

Förutsättningarna för bruksdrift i dessa trakter med dess rikliga vattenkraft och goda skogstillgång var gynnsamma. Depken begärde därför kungligt tillstånd att anlägga masugn och smideshammare vid Älvkarlebyfallen, men myndigheterna förklarade, att inga bruk fick byggas där eftersom laxfisket inte fick störas. Depken anvisades i stället byggnadsplats for det nya bruket vid Drakestens ström vid Öhn som platsen då kallades.
Den 3 mars 1659 fick han privilegium att bygga en stångjärnshammare här, samt en masugn vid kusten, vid Harnäs där Stora Ensos massafabrik numera finns. Efter några år fick han tillstånd att även vid Alvkarleö uppföra en masugn och senare ytterligare en vid Hyttön längre upp i älven.

Nu vidtogs en intensiv byggnadsverksamhet. Den första hammarsmedjan började byggas 1699 intill Dalälvens huvudfåra, men denna plats var mindre lämplig varför smedjan efter ett par år måste flyttas nedströms till en plats ca 300 meter ovanfor herrgarden. Där uppfördes också en masugn på den ö där herrgardens trädgård låg samt en såg på en mindre holme längre upp i älven. Några år senare byggdes ytterligare en smedja ungefär mitt emellan herrgården och brukskontoret.
I motsats till andra Upplandsbruk blev Älvkarleö förskonat från ryssarnas härjningar i dessa trakter år 1719. Bruket låg undanskymt och skyddades dessutom av förskansningar vid landsvägen söder om Västanå by.

Bruksdriften fortgick alltsedan starten fram till 1971 men tillverkningarna varierade alltefter ägarintressen och konjunkturer.
Tackjärn tillverkades till sommaren 1726 då masuqnen brann. Smältjärn och stångjärn framställdes med de olika metoder som den tekniska utvecklingen möjliggjorde. I och med att Lancashiresmidet nedlades 1924 och därmed upphörde Älvkarleö såsom järnbruk.

Brännstålstillverkningen startades 1768. Denna tillverkning pågick till 1886. Brännstålet utsmiddes till stål för borrar, filar och dylikt och på 1880-talet valsades det vid Söderfors till fjäderstål.

För Söderforsbolaget byggdes 1887 en ångsåg på den s.k. Sågholmer mellan herrgården och brukskontoret. Den var försedd med sådana moderniteter som elektrisk belysning och spårväg. Sågen lades ned 1907. 
År 1748 anlades manufakturverk med en omfattande tillverkning av spik, plåt och smidesstäd. 1881 började man tillverka de flesta sorters stålfjädrar. Vid sekelskiftet började man göra jord- och skogsbruksverktyg.

Ett så varierat produktprogram kunde inte upprätthållas med lönsamhet och framställningen av produkterna upphörde efter hand.
Fjädertiltverkningen utvecklades däremot alltmer. Stora Kopparberg sålde fjädertillverkningen till Lesjöfors AB 1970. Driften vid Älvkarleö upphörde 1971. Därmed var en over 300-årig bruksperiod till ända.

Om herrgårdens byggnadshistoria vet man ganska litet. En första herrgård byggdes dock säkerligen i samband med bruksstarten. På den första kartan över bruket från 1697 är en gård markerad som en samling byggnader i sluten fyrkant pa den plats där herrgården nu ligger. Här bodde Depken och ledde anläggningen och skötseln av de tre bruken Älfkarleö, Härnäs och Hyttön.

Han fick snart annat att tanka på. Krig mellan Sverige och Danmark utbröt och i den svenska flottan befanns att flera av skeppen saknade ankare. Depken utvecklade då vid Älvkarleö en helt ny metod för ankartillverkning, som utföll så väl att han fick i uppdrag att bygga ett särskilt ankarbruk, samtidigt som han adlades med namnet
Anckarström. Detta var upprinnelsen till Söderfors bruk, anlagt 1676.

Från Anckarströms tid berättas att konung Karl XI en gång gjorde ett besök. Konungen som ridit från Örbyhus kom tidigt på morgonen till Älvkarleö. Han ville inte väcka brukspatronen vid så tidigt utan satte sig pa en bänk vid herrgarden.
Väntan blev lång men så småningom började man röra på sig därinne. En piga kom ut och frågade vad han ville. "Jag är Sveriges konung" sa kungen. "Konung, konung, men inte här du" sa pigan och slog dörren i lås. Kungen lär ha haft mycket roligt åt den karska pigan.
Anckarström hade inga egna barn som kunde fortsatta hans verk.
Däremot hade han tre styvbarn och flera av hans ättlingar bebodde Sågarbo gård längre ut vid kusten.
Hans sonsons son var den ryktbare Jakob Johan Anckarstrom, konung Gustaf III:s mördare. En av döttrarna Katarina, gift med bergmästaren baron Erik Ehrencrona, som tidigare bott pa Sågarbo, flyttade efter mannens död 1685 till Älvkarleö herrgård.

För bruksanläggningarna i Älvkarleby socken hade Depken emellertid tre köpmän som medintressenter. Tre bröder Leijel, vilka i slutet av 1630-talet inflyttat till Sverige från Skottland. Det blev nu dessa som övertog först förvaltningen och sedan äganderätten till de tre bruken.

Herrgarden vid Älvkarleö var dock kvar i fru Ehrencronas ägo till 1704 då den såldes till fru Anna Helena Leijel. Efter hennes död fick gården förfalla. Själva mangården omfattade då den stora byggningen med 11 rum, två källare samt ett vindsrum.
Vidare fanns där sju andra byggnader. Ladugårdskomplexet omfattade tolv byggnader och utom herrgardens område fanns en badstuga, en kvarn samt klensmedja med kolhus.

Älvkarleö bruk innehades av släkten Leijel ända till 1772 och herrgården beboddes av olika medlemmar av denna släkt. Själva förvaltningen utövades dock från den kontorsbyggnad som idag kallas Bruksgården, också "Petter Leijels gård" ursprungligen uppförd 1697 med sedermera ett par gånger helt ombyggd, senast 1897.
Kontorsflyglarna är från samma tid, även de ombyggda 1897.

Om den Leijelska tiden erinrar även en av Älvkarleby kyrkas värdefullaste prydnader, en tavla målad 1563 av den holländska mästaren Joakim Buecklaer.
Även en altartavla, ljuskronor, kyrkklockor och gravstenar vittnar om släktens betydelse för församlingen.

År 1772 kom Älvkarleö bruk i den Tottieska släktens ägo.
Brukspatronen Thomas Tottie förvärvade då bruket och innehade det till sin död 1797. Sterbhuset drev det därefter till 1807, då sonen Carl Tottie övertog det. Under 1770-talet byggdes den nuvarande herrgarden. Trädgarden anlades och växthus uppfördes. De gamla bokarna uppges ha planterats år 1773. De båda flyglarna tillkom åren 1803-1806.

År 1845 såldes Älvkarleö bruk till patronen Per Adolf Tamm på Österby och grosshandlaren Carl Ostberg.
Den sistnämnda förvärvade 1856 även sin meddelägares hälft och bosatte sig från 1845 på Älvkarleö herrgård, där han sedan bodde till sin död 1865. Friherre Per Gustaf Tamm, sonson till Per Adolf Tamm blev nu Älvkarleö bruks ägare. Han bodde här till 1872 då bruket såldes till Söderfors Bruks Aktiebolag.

Vid detta skifte skedde en om- och tillbyggnad av herrgården, som då försåqs med de båda frontspiserna på främre och bakre långsidorna. En  förnämlig park med välskötta grusgångar anlades samtidigt framför byggnaden. Så följde för herrgårdens vidkommande en uthyrningsperiod.

Förste hyresgäst var friherre Claes Arvid Bror Cederstrom från Malmö som bodde här 1874-1878. Han efterföljdes av förre ägaren till Hammarby bruk i Gästrikland, Knut Casimir Petre, 1880-1887. Därefter blev herrgården säte för Söderforsbolagets disponent. Ena hälften av kontorsbyggnaden blev då bolagets huvudkontor, den andra hälften var brukskontor. I egenskap av bolagsdisponent drog Per Gustaf Tamm åter till herrgården. Han bodde även på Söderfors, och det berättas om glänsande fyrspann och eleganta landåer som på rekordtid avverkade vägsträckan mellan de båda bruken.

P G Tamm hade emellertid även andra järn i elden. Såsom ledamot av riksdagens första kammare, ledamot av bank- och hypoteks- och järnvägsstyrelser samt fullmäktige i Jernkontoret torde han endast under kortare tidsperioder ha fått njuta av sina bägge anrika herrgårdar.

Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag förvärvade 1907 Söderforsbolagets aktier, varigenom Alvkarleö bruk kom att tillhöra Stora Kopparberg Bergslags AB.
Huvudförvaltningen flyttade till Falun och såväl herrgård som en del av byggnaderna övergavs. För herrgarden kom en ny uthyrningsperiod. Åren 1921-1931 förhyrdes den sålunda av Lanforsens Kraftaktiebolag som bostad och kontor för ledningen av bygget av Lanforsens kraftverk. Under andra världskriget användes gården en tid som militärförläggning, men har för övrigt fått dela många andra större bruksherrgårdars öde, att få stå obebodd och övergiven.

Efter en grundlig restaurering fick gården från sommaren 1952 en ny uppgift att fylla. Dispositionsrätten överlämnades på viss tid till Riksförbundet Sveriges Lottakårer, SLK, som kursgård. 1967 såldes herrgarden till SLK. Förutom riksförbundets egna kurser och konferenser är kursgarden disponibel även för andra organisationer, företag och enskilda. 
Kursgarden byggdes på 1980-talet ut med en moden konferensdel och en modern gästflygel.

Källa: Svenska Lottakårers informationsblad om Älvkarleö herrgård

Länk: Älvkarleö herrgård