Adel

I Sverige på 1700-talet var adlandet knutet till den person som kungen adlade och till hans efterkommande enligt de 
regler som gällde för adelskapet.
Söner blev adlig, och hans barn blev i sin tur adliga. 
Döttrar var också adlig och hennes värdighet fördes inte vidare till hennes barn, döttrarnas barn räknas i stället höra till sin fars ätt. 
Om hon gifte sig med en ofrälse man blev deras barn alltså normalt inte adliga.

Med 1809 års regeringsform kom en ny ordning för överföring av adelskap från en generation till nästa. 
Den innebär att bara en person i sänder är adlig. Bestämmelserna fanns i 37 § regeringsformen och de ätter
som adlats efter denna ordning kallas ofta för paragraf 37-ätter.
Den som adlats eller upphöjts enligt den ordningen förblir ensam om sin värdighet till sin död.
Värdigheten går då vidare till den som står i tur att bli huvudman, i första hand den avlidnes äldste son.
Övriga i släkten är alltså inte adliga.
Fanns inte någon son eller manlig avkomling till någon son till den först adlade, utdog ätten.

Källa: Riddarhuset / Minerva

Not: 
Naturaliserad = personen ansågs redan ha utländsk adlig börd, men fick sitt adelskap erkänt i Sverige.
Introducerad = ätten blev därefter formellt inskriven på Riddarhuset och fick ett nummer.