Älvkarleö bruks historia

Här är text och bilder från Gunnar Ericssons hemsida vilken inte längre finns kvar på internet.

ÄLVKARLEÖ BRUK

Grundadaes under åren 1659-1662. Järnframställning av primitivare slag förekom dock avsevärt tidigare här som på andra håll i landet.

Öhn som platsen kallades på den tiden var inte mycket befolkad. Det talas om några få hemman, en skvaltkvarn och ett vrakhus
för laxfångst. Att Öhn varit tidigt befolkad visar också det fynd som gjordes på 1800-talet när man skulle bygga en bagarstuga
på Näbben.  Man fann då vid grundläggningen en hällkista av flata hällar på högkant med en häll som tak. Där fanns skelettdelar
och en lerkruka men allt kastades i oförstånd bort.

Claes Depken

Grundaren till Öhns bruk hette Claes Depken och han var född i Västerås år 1627. Depken var av borgarsläkt och hade tidigare
tjänstgjort vid Stora Kopparberget i Falun. Depken såg under 1650-talet möjligheten att starta en järnframställning någonstans
i Dalälvens nedre lopp. Orsaken till detta var den rikliga tillgången på malm, skog och vattenkraft.

".....hafver jag undertecknade varit vedh Elfkarleby 1/2 mihl ofvanför laxfisket, och ther besichtat strömmen, hvarest han utfaller i
några grenar, och kallas på then ort Drakesteens ström som till ett hammarställe helt beqväm finnes... finnes strömmarna till allae
mått tienlige och capable, att ther utan någons präsiudits eller förfång, byggies kann, ähr ther skog af myckenhet som den Wärken
befordrades varder. Oloff Larsson"

Så står det i utlåtandet över bergmästarundersökningen som dateras den 22 februari 1659. Redan den 28 februari lämnade då
Claes Depken in en ansökan om att "I Drakenääs en hammar.... driva, bruka och så länge han ock kunna hålla dhe Wärcken
gående och vid macht" Tillsammans med David Leijel, en köpman från Stockholm lät han bygga Älvkarleö bruk och inte långt
därefter Harnäs bruk.  David Leijel var född 1621 i Aberbrothock i Skottland och hade tillsammans med sina bröder kommit till
Sverige 1638.  Under 1670-talet medverkade Depken till uppförande av en masugn i Hyttön samt Axmar bruk i Gästrikland
samt Galtströms bruk i Medelpad.

Som var vanligt på den tiden beviljades bruket frihet från tionde och hammarskatt m.m. under 4 år efter brukets igångsättning.
Även bruksfolket befriades från "utskrifning och annat som bergsprivilegium innehålla och mäla".

När kriget mot Danmark bröt ut 1675 konstaterades snart att den flotta som Karl XI skickat i strid var dåligt rustad och
bland annat saknade stora ankare. Depken åtog sig att i Älvkarleö bruk smida de ankare som flottan behövde. Tidigare
hade ankare smidits för hand vilket varit besvärligt och begränsat ankarens storlek. Depkens idé var att i stället smida ankaren
under vattenhammare. Redan 1676 kunde han leverera 12 ankare på prov. Provet utföll bra och för denna bedrift adlades
Depken och han antog raskt namnet Anckarström.


Ulrik Kinn

Det lyckade resultatet med ankarsmidet i Älvkarleö bruk gjorde att det kom order från kung Karl XI att tilldela Anckarström
rättigheten till strömmen i Söderforsen i Dalälven. Detta gav upphov till långvariga rättsliga processer med ägaren till
Untra gård, Johann Leijonkrona, som starkt motsatte sig detta. Arbetena med anläggandet av Söderfors bruk blev därmed
starkt försenade. Parterna försonades i och med att Anckarströms styvson gifte sig med Leijoncronas dotter.

Älvkarleö bruk har under olika tider verkat under flera olika namn bl.a. Öhns Bruk, Elfkarleby Bruk, Elfkarleby Wercken,
Elfkarleöns bruk, Elfkarleö Bruk m.fl.

BRUKSRÖRELSEN

Efter uppförandet av den första hammaren 1659, följde i rask takt byggnationen av den nedre hammaren och inte långt därefter
masugnen på Masugnsholmen. År 1726 brann masugnen ner till grunden och byggdes aldrig upp igen utan Älvkarleö bruk
försörjdes med tackjärn från Hyttöns masugn som byggts 1664.

Bruket undgick att förstöras víd ryssarnas härjningar 1719 då de av rådiga bruksbor hejdades vid Västanån. År 1748 erhöll
man privilegium att bygga två manufaktuthammare, en plåthammare och en stålugn.

Hammardammen

En annan milstolpe i brukets historia är införandet av Lancashiresmidet vilket skedde 1831 och då var man först i landet. 
På 1870-talet byggdes smältsmedjan om och en ny brännstålsugn installerades. För detta nya brännstål blev Älvkarleö bruk
mycket uppmärksammat, även internationellt.

Maskinerna i bruket drevs ända fram till 1800-talets slut med underfallsvattenhjul. Vattenhjulen ersattes efter hand med
riktiga vattenturbiner med direkt drift. Därefter följde en period av elektrifiering. Denna var inte helt utbyggd förrän 1930.
Mellan 1920 och 1922 låg järntillverkningen helt nere men den återupptogs 1922 för att läggas ner för gott 1924.
Efter 1924 fanns endast järnmanufakturen och fjädertillverkningen kvar.

Erik Grufman

Fjädertillverkningen var igång brukets livstid ut d.v.s. till 1972 då all tillverkning upphörde. De av personalen som så önskade fick
då anställning i Storas massafabrik i Skutskär. Efter stängningen av fjäderverkstaden 1972 har flera försök att starta annan industri
i lokalerna gjorts, dock utan någon större framgång. Bland annat gjordes en stor satsning för att få igång en mineralullstillverkning
på 1980-talet. Efter en tids produktion lades dock även den tillverkningen ner.

Vallonsmedja

Älvkarleö bruk har genom åren haft många olika ägare. Bland de mera namnkunniga är grundaren, Claes Depken, medlemmar
ur släkten Leijel, Tottie och Tamm samt grosshandlare Carl Östberg från Gävle.

Fjäderverkstad

Från 1873 ägdes bruket av Söderfors bruk och i och med Bergslagets övertagande av Söderfors bruks aktier kom Älvkarleö bruk
1918 i Stora Kopparbergs Bergslags AB.s ägo.

Arbetslag

SÅGVERKSRÖRELSEN

Sågverksinteriör

Två vattendrivna sågkvarnar anlades redan i slutet av 1600-talet. Den ena ägdes av Älvkarleö bruk och den andra av fru Agneta Horn.
Efter Agneta Horns död övergick denna såg i hennes änkling greve Fabian Wredes ägo. Denna såg revs dock så vitt man vet före år 1748.

Brukets såg bestod i början av 1800-talet av en sågram och den nyttjades främst för att försörja bruket med dess behov av virke.
År 1887 byggdes en ångsåg som drevs av en ångmaskin på 40 hästkrafter. Brukets gamla såg brann ner till grunden 1896.
Den byggdes inte upp igen utan all sågning därefter fick ske i ångsågen. Sågverksrörelsen drevs i ökande omfattning fram till
1907 då all brukets sågning överfördes till den då nyanlagda rationella sågen i Skutskär. Denna såg hade anlagts 1868 av firman
Astrup och Sörensen.

SAMHÄLLET

Samhällsservice till de boende i bruket utvecklades efter hand i många avseenden tidigt i jämförelse med andra bruk.
Arbetarnas bostäder var enkla och trånga och ägdes av bruket. Utefter Bruksgatan fanns små röda stugor med två lägenheter
i varje stuga. Lägenheterna bestod av ett rum och kök. Familjerna var ju dessutom ofta barnrika.

Bruksgatan

De flesta familjerna hade en ko och en gris till självhushållet. Man odlade också till husbehov, mestadels rotfrukter och potatis.
Ett omfattande fiske bidrog till försörjningen. Inkokt braxen sades vara en delikatess.

Bruksgatan vinter

Den enkla tillvaron som för många var riktigt torftig med mycket och hårt arbete, sjukdomar och i förtid utslitna kroppar gjorde
att varje tillfälle till omväxling och fest togs tillvara. Midsommaren var ett sådant tillfälle. Bröllop ett annat. Fanns det inte sådana
naturligt bra anledningar till fest så räckte det ibland med bra väder. Vevgrammofonen var populär trots att det inte var många
som hade råd att skaffa en sådan. På bilden syns bl.a. medlemmar av släkten Siljeholm.

Fest

SKOLVÄSENDET

Skola

En skola inrättades redan 1784 i en av flyglarna till brukskontoret. 1824 gjorde en donation det möjligt att starta en s.k. Lancasterskola.
Lancastermetodiken byggde på att äldre duktiga elever blev s.k. monitörer, en sorts hjälplärare. Läraren förhörde de olika 
monitörernas grupper och gav nya uppgifter. Detta möjliggjorde att en lärare kunde ha många elever. Enligt denna donation
utfäste sig Älvkarleö bruk att årligen till skolbarnens utbildning betala 100 riksdaler banco.

År 1877 inrättades en särskild småskola i bruket. År 1880 inrättades den första fortsättningsskolan inom socknen i Älvkarlö bruk
och den första slöjdskolan för gossar startade 1883 och en slöjdskola för flickor 1885. Redan 1909 startade disponent
Erik Johan Ljungberg en husmodersskola som drevs vidare till 1939. Den var inrättad på Nygård. Ett lokalt bibliotek startades
av ABF 1930. Det var inrymt i samlingslokalen på Fjädervägen.

SJUKVÅRD

Söderfors bruks läkare flyttades över till Älvkarleö bruk 1882 och bodde den första tiden på Nygård.
Apoteket öppnade i början av 1880-talet i östra herrgårdsflygeln men 1883 uppfördes en speciell apoteksbyggnad som år 1890
byggdes om till läkarbostad för bruksläkaren.

HANDEL

Älvkarleby marknad vid midsommar och brittmässan var omtyckta och välsedda. Efter hand urartade de dock och som det står
i ett sockenstämmeprotokoll till"ett lumpet tillhåll för några Wästgötahandlare, idkare av olovliga spel och krögeri m.m. och dylikt"
och på 1830-talet indrogs marknaderna av detta skäl.

Handelsrörelse startade tidigt i brukets rättares regi. Efter att ha drivits i privat regi 8brukets rättare)övertogs Brukshandeln
1875 av bruket och Brukshandeln drevs som en filial till Söderfors brukshandel. Efter hand öppnades också en kooperativ butik.
Dessutom förekom en livlig ambulerande handel. Matvaror som strömming, sill, ägg och potatis såldes på det viset.
Bryggaren kom en gång i veckan med pilsner och svagdricka. Dessutom kom resande i korta varor med väskor fulla av lockande produkter.
Försäljarna sågs som ett trevligt omväxling i vardagen och de kunde ofta berätta nyheter från grannbyarna. Butikerna i Bruket hölls
öppna så länge bruksdriften var igång men servicen minskade efter hand som bruksrörelsen stängdes för att i samband med
nedläggningen helt stänga.

BRANDSTATION

Brandstation

Bruket svarade också för annan samhällsservice som brandbevakning och släckning. Även en gemensam tvättstuga uppfördes.
Till denna kom ännu i början av 1970-talet familjer från angränsande samhällen för att få sina kläder tvättade till ett lågt pris.

BETYDANDE BYGGNADER

Nya herrgården

En herrgård var byggd ungefär på den nuvarande herrgårdens plats. Den återfinns på en karta från 1697. Den beboddes då av
Catharina Ehrencrona som var styvdotter till Claes Depken. Den nuvarande herrgården uppfördes under 1700-talet. De två
flyglarna är byggda 1789-1810. Huvudbyggnaden fick sitt nuvarande utseende 1872. År 1872-1873 anlades den engelska parken
och arkivbyggnaden byggdes 1890-1891.

På Masugnsholmen bakom herrgården anlades på 1700-talet en trädgård som blev en av brukets sevärdheter och som sköttes
med stor omsorg. Där odlades för den tiden så ovanliga frukter som persikor och vindruvor. Numera är herrgården Sveriges
lottakårers rikskursgård. Där bedrivs en omfattande kurs- och konferensverksamhet också till andra kunder än lottorna.

På Nygård som uppfördes 1697-1701 bodde först fru Anna Odelstierna som var sondotter till David Leijel och som var född på Öhn.
Byggnaden omnämns då som bokhållargård och har senare varit bl.a läkarbostad och husmodersskola.

Husmodersskola

Olika medlemmar av släkten Leijel bodde på Nygård till 1872. Därefter hyrdes den ut till privatpersoner under lång tid. Mellan
1940 och 1947 var Nygård sommarlovskoloni för barn från Falun. Nygård byggdes till under 1950-talet med en utbyggnad
i en våning mot Dalälven. Idag ägs, förvaltas och drivs Nygård av Älvkarleö Folketshusförening som ett Folketshus.
Huset används som möteslokal, för solarie och gym samt för uthyrning till privata fester. Älvkarleö Idrottsförening driver också
en välbesökt ungdomsgård helt på ideell bas.

Skördefest

På husmodersskolan på Nygård fick traktens flickor lära sig allt som en duktig husmor borde kunna. Laga mat och ta vara på
råvarorna, odla till husbehov, klädvård och annan hemvård. Sommarens skörd förvandlades till burkar och flaskor med saft och sylt.

Förvaltarbostaden (numera Bruksgården) byggdes 1697 i en våning och där bodde bruksförvaltare Petter Leijel. De fina flyglarna
byggdes vid tiden för brukets tillkomst.

Kontorsdamer

Huvudbyggnaden har i slutet av 1800-talet byggts på med en våning. Huset användes både som förvaltarbostad och brukskontor.
I modern tid har huset i olika omgångar använts av rörelseidkare som värdshus och restaurang. Dock utan någon större framgång.
På senare tid har huset fått ny ägare och där bedrivs nu behandling av alla slags missbrukare.

Klockstapeln eller klockhuset, som den egentligen borde kallas eftersom den aldrig haft någon religiös funktion för byborna,
var troligen redan från början snickarverkstad och senare även elverkstad.

Klockstapeln

Den byggdes troligen på 1770-talet. På huset står det karakteristiska klocktornet med klockan som har inskriptionen:
"ÖHNS BRUK
THOMAS TOTTIE
ÅR 1773
GUTEN AV GERH. MEYER I STOCKHOLM"

Klockstapeln har även fungerat som uppehållsutrymme för bönder som med sina hästar kom långväga ifrån för att mala säd i den
närbelägna kvarnen. I modern tid har den också varit försäljnings- och utställningslokal för konst och konsthantverk.

Numera ägs och förvaltas den av Älvkarleö Idrottsförening som avser att rusta upp den och göra en samlingslokal med möjlighet
till såväl fasta som ambulerande utställningar av skilda slag. Från klockstapeln läses kl 24.00 varje årsskifte Tennyssons "Nyårsklockorna".
Efter följer ett mäktigt fyrverkeri. en av brukets nya traditioner. Klockstapeln har med ideella krafter och med ekonomiskt stöd bl. a.
från Länsstyrelsens kulturmiljöenhet rsutats, framför allt exteriört, med nya bärande delar för balkong och torn nytt tak m.m.
Dock kvarstår behovet av invändig upprustning.

FOLKRÖRELSERNA

Folkrörelsearbetet startade tidigt i bruket. Redan 1882 bildades t.ex. IOGT-logen Elfkarlen och den följdes snart av andra nykterhetsloger.

 
NTO logen

En hel del rivalitet om själarna mellan de olika logerna förekom. Det var IOGT, NTO och TA-rörelsen som stred om intresset från
befolkningen. Mellan 1882 och 1930 har det i bruket funnits 9 olika loger om man även räknar in de ungdomsklubbar som fanns.
Dessa föreningar var mycket aktiva. Av protkollsböcker kan man se att det vanliga var att man hade möte varje söndag kväll.
Den tidens folknöje.

Av fackföreningarna var det Svenska metallindustriarbetarförbundet som var tidigast ute. Man bildade sin avdelning 181 redan år 1907.
Svenska missionsförbundet startade sin församling 1877 och den var verksam i bruket till 1969. Vissa politiska föreningar har
under perioder haft speciella avdelningar eller föreningar i bruket. Kommunistiska arbetarkommunen som verkade mellan
1920 och 1962 var en sådan. Älvkarleö Idrottsförening startade 1933 och är ännu idag mycket aktiv och ägnar sig idag också
att bygdebevarande aktiviteter. Inköpet av klockstapeln och dess upprustning är ett exempel på detta.

Musiklivet frodades i bruket. Älvkarleö Musikkår startade redan 1890. En förutsättning för ett så aktivt folkrörelsearbete var då
som nu en bra lokal att träffas i. Bruket lät bygga en lokal som rymde 115 personer redan år 1900. Denna användes flitigt.

Samlingslokal

BILDER FRÅN ÄLVKARLEÖ BRUK

Bilderna som visas på denna sida är från tidigare delen av 1900-talet.

   
Här syns bruket från luften. Den ena bilden visar brukskontoret och den andra en vy norrut. Sista okänt.

 
Bilden till vänster visar kvarnen. Fotot är taget nedströms kvarnen och visar den kanal som idag är igenfylld och ersatt av rörkulvert.

Den högra bilden visar tvättstugebyggnaden vid gamla skolan. Den visar skolstäderskor på 1920-1930talet, fr.v. Carolina Gruvman,
Amanda Ekström, Beda Wedlund och Matilda Thunman född 1856. De två sistnämnda var skolstäderskor, de andra två hjälpte
till vid storstädningar.

 
Här kommer några trotjänare som många gamla bruksingar kommer ihåg och känner igen.
Brukets lastbil och det lilla loket Lillfutten som byggdes redan år 1873 av Henry Hughes verkstäder i England och köptes till
Älvkarleö Bruk 1876. Lillfutten finns idag att se på Järnvägsmuseum i Gävle.

 
Vid järnvägsstationen var det alltid liv och rörelse när tågen kom.
Bilden till höger visar en av spettluckorna förmodligen den vid Norgevägen.

Här kommer en lång rad trotjänare

     
Adrian Strömberg, Lilly Malm, Erik Malm och Otto Alfred t.ex.

   
Och så har vi David Siljeholm, Gösta Tångfelt och Gunnar Nordström.

   
Och här kommer Johan Henrik "Lång-Frisken" Frisk, i mitten samme "Lång-Frisken"
tillsammans med Bertil Pettersson skjutande vagnen och till höger Otto Alfred Nordström.

 
Och Gösta Bonnevier "Bonne" svingar slägghammaren bredvid Karl Malm som riktar järnvägsfjädrar.

 
Här nedan spetsar Nils Larsson buffertämnen och Bengt Ekström härdar buffertfjädrar.

 
Här ser vi Linnea Jansson och Linneas moster i Norrgården omkring år 1915 och husen vid Näbben som ursprungligen var
byggda i Hyttön och flyttats till Näbben.
Vid Näbben bodde August Lundgren. Husen vid Rackarnäbben var på senare tid fritidsbostäder men revs på 1980-talet.
Där finns fortfarande en del fruktträd och odlade blommor.

 
En tecknad bild på Klockstapeln. Bredvid är en bild av Sågdammen.

   
Och till sist den vänstra bilden från Bruksgatan år 1946 och den mittre som visar badhuset bakom verkstaden.
Man badade i dammen. Den som började bada tidigast och höll ut längst på säsongen var David Siljeholm.
Den högra bilden visar det smalspåriga loket (spårvidd 702mm) som gick under namnet Lill-futten eller Kaffebrännarn 
och som numera finns på järnvägsmuseet i Gävle där också bilden är tagen.

 
Vägbro                                                              Bokar

 
Radhus                                                              Klockargårdsvägen

Älgskjuts

   
Breddavlopp                                                        Ambricka bro                                                       Flottningshus

   
Fyrbo                                                                   Hålldammen                                                        Hammarvägen

   
Kakelugnar

 
Ytterdörr                                         Ytterdörrglas

Väggmålning

PRODUKTER FRÅN ÄLVKARLEÖ BRUK

 
I Älvkarleö Bruk har genom åren tillverkats ett otal olika produkter. Fjädrar till fordon, såväl bilar, lastbilar som rälsburna fordon,
var ett produktområde som var mycket stort i den växande industrialismen.

   
Den vänstra bilden visar bladfjädrar till en järnvägsvagn, och den högra bilden visar buffertfjädrar till en järnvägsvagn.

I det man kallade manufakturavdelningen tillverkades många olika nyttossaker. Till skogsbruksnäringen tillverkades handverktyg
av många olika slag. Här ser vi en sida ur en produktkatalog.

     
Här är en del andra fjädertyper som tillverkades.

Produkterna som tillverkades under Tamm & Östbergs ägarskap stämplades med denna järnstämpel.

KARTA ÖVER ÄLVKARLEÖ BRUK ÅR 1697

Denna karta visar bruket år 1697 d.v.s. ca 40 år efter att Clas Depken fått sina privilegier och börjat att bygga Älvkarleö bruk.
Redan var herrgården, förvaltarbostaden, masugnen, övre och nedre hammaren, brukets och Fabian Wredes sågkvarn och
dessutom en mjölkvarn byggda.

LANFORSENS KRAFTVERK

Lanforsen historia går mycket långt tillbaka i tiden. Redan på 1500-talet finns Lanforsen omtalad i samband med laxfiske.
Tvister om fiskerättigheterna har även förekommit här. Ännu in på 1920-talet bedrevs dock fiske med laxfiskeryssjor från bryggor.
En mycket långvarig process föregick tillståndet att bygga ut fallet.

William Olssson och Louis Fraenckel hade som provision erhållit Lanforsen för att man förmedlade Stora Kopparbergs köp av
Söderfors bruk inklusive Älvkarleö bruk. Kontraktet är från 1908 och redan samma dag som kontraktet undertecknades överlät
herrarna Olsson och Fraenckel Lanforsen till Sandvikens järnverk för en och en halv miljon kronor. 

En rättslig strid mellan Sandvikens järnverk och Kunglig Maj:t, som gjorde anspråk på själva forsen, följde. En dom avkunnades
1914 som gav Sandvikens järnverk rättigheterna. Domen överklagades och ärendet gick ända upp i Högsta domstolen med
samma utslag. Först 1919 kunde arbetena starta men redan följande år blev bygget åter stoppat på grund av en byggnadslockout.
På våren 1926 påskyndades arbetena i och med att Stockholms stad gick in som delägare. 1930 var äntligen kraftverket färdigt.
Arbetena hade letts av Gustav Berggren, Untrans byggmästare.

Vid starten fanns endast två aggregat, men redan året efter kopplades ännu ett aggregat in. Det fjärde och sista togs i drift 1948.

Den välbevarade miljön med tillhörande bostadshus som uppfördes under 1920-talet i den för tiden så typiska stil som
nämndes 20-talsklassicism. Arkitekt var Erik Hahr. I kraftverksbygget har även Gustaf de Frumerie medverkat. Bostadshusen
har faluröd lockpanel och valmat tegeltak. Kraftverksinteriören är välbevarad.

Här följer en rad bilder som visar lite av kraftverksbygget som varade under 11 år.

 
1920                                                                       1921

 
1922                                                                          1924

 
1925                                                                               1926

 
1926                                                                       1928

 
1928                                                                                Futt

NÅGRA KÄNDA PERSONER MED ANKNYTNING TILL ÄLVKARLEBY

Olov Forsgren, som byggde bron
I en liten stuga vid Lanforsen föddes den 30 januari 1774 en gosse, som fick namnet Olov. Hans far, som också hette Olov Forsgren,
var byggmästare vid Älvkarleö bruk. "Fors-Olles" stuga, som hans hem kallades, är numera sedan länge borta, grunden fanns
ännu kvar när Lanforsens kraftverk började byggas, men nu går intagskanalen till kraftverket fram där bruksbyggmästarens stuga
en gång hade legat.

Redan som barn visade Olov anlag och intresse för maskiner och övade sig att rita, snickra, svarva och smida samt att förfärdiga
modeller till byggnader och mekaniska anläggningar. Sålunda förfärdigade han en modell av den ena hammarsmedjan vid
Öhns bruk i miniatyr efter skala med alla detaljer utförda. Den inköptes sedan av brukspatron Tottie. Han gjorde också på egen
hand ett väggur med tim-, minut-, och datumvisare.

Vid 19 års ålder fick han i uppdrag att planlägga och utföra en dammbyggnad i Forsbacka, som då tillhörde landshövdingen
i Falun, Johan av Nordin. Denne man blev nu Olov Forsgrens gode vän och gynnare. Han skaffade honom ett stipendium från
jernkontoret på 200 riksdaler om året och uppmuntrade hans studier över bruksanläggningar och gruvor. På många ställen i
landet tog man nu Forsgrens kunnighet i anspråk för anläggningar av bruksdammar och stångjärnsverk.

Hans mest berömda byggnadsverk blev den åren 1815-16 byggda Carl XIII:s bro, som ansågs som ett verkligt ingenjörsstorverk.
För sina storartade byggnadsföretag erhöll Forsgren titeln löjtnant-mekanikus, sedermera kaptenmekanikus. Är 1816 blev han
disponent för Grängshammars bruk i Dalarna och måste då avstå från en stor del av sin käraste sysselsättning, nämligen att bygga.
Men sin syssla som bruksdisponent skötte han på ett i allo föredömligt sätt till år 1855, då han av åldersskäl avsade sig disponentsysslan.
Han bodde sedan på Grängshammar till sin död år 1862 vid 88 års ålder.

Olov Sverkersson, Johan III:s sekreterare
Olov Sverkersson, en av Johan III:s sekreterare, föddes i den lilla Nedergården, som då troligen, av namnet att döma, endast var
en gård, men nu är en by inom Gårdskärs område.   Han hade på något sätt förlorat sin högra hand och hade därför låtit göra
en konstgjord hand av järn, som han fäste på den stympade armen, när han skulle skriva eller när den behövdes för annat ändamål. 
Efter hans död var denna järnhand länge upphängd i Älvkarleby kyrka till minne av honom, men den skänktes sedan till Skoklosters
slott, bland vars samlingar den ännu finns kvar.

Olov Sverkersson tillade, ofta namnet "Älvkarl" till sitt namn för att påminna om sin hemort. Han omtalades av historieskrivare såsom
en av de mest brukade av Johan III:s många sekreterare och säges ha varit en listig man, varför han av sina avundsmän ibland kallades
med det mindre hedrande namnet Olov Perkelsson. Olov von Dalin, som omtalar detta i sin "Svea rikes historia", tillägger, för att ej
något missförstånd skall uppstå, en latinsk översättning av namnet: "fillus diabolil".

Johan Karl Garney, masmästare
Johan Karl Garney föddes år 1740 på Älvkarleö bruk, där hans far, som hade vallonblod i sina ådror, var förvaltare. År 1769 blev
han övermasmästare i Nora distrikt och år 1780 i Värmland samt blev 1791 direktör över tackjärnsblåsningen i riket. Under sin
verksamhet arbetade han för bergshanteringens höjande genom nya och förbättrade metoder, som han beskriver i sin år 1791
utkomna bok: "Handledning i Svenska masmästeriet", ett arbete, som av både in- och utländska fackmän berömmande omtalas
och som utgått i flera upplagor. J.K. Garney var även ledamot av Vetenskapsakademien och dog den 18 april 1808.

Byss-Kalle, vår mest kände spelman
Bland berömda Älvkarlebybor i gångna tider må också nämnas den i stora delar av Uppland och angränsande landskap kände
nyckelharpspelaren "Byss-Kalle". Från honom säges de flesta ännu spelade gamla uppländska storpolskorna härstamma, och
många av allmogespelmännen i Uppland ange honom som upphovsman till flera av de gamla låtar, som de kunna utföra.
Byss-Kalles fullständiga namn var Karl Ersson Bössa. Han var född den 26 april 1783 och dog 9 januari 1847.

 
Till yrket var han strömmingsfiskare och under många år pråmkarl, då han forslade järn från brukens upplagsplats på Sand
i Östanå till lastageplatsen i Skutskär. Han bodde i Östanå men skötte fisket från sin sjöbod i Billhamn, vilken ännu finns kvar.
Föräldrarna var bonden Erik Jansson Bössa i Östanå och Kajsa Henning. För övrigt var hans släkt av vallonska ursprung och
hade hetat Boussard, vilket namn sedan "försvenskats" till Bössa. Släkten härstammar närmast från Älvkarleö bruk, där
Erik Jansson Bössas far, Johan Bössa, var smältardräng. Johan (eller jan) Bössa var född 1714 och hans förfäder kunna följas
ännu ett par släktled tillbaka. Johan Bössas far hette Erik Ersson Bössa, född omkring 1640. Alla dessa var smältardrängar vid
Älvkarleö bruk. Den sistnämnde kan möjligen härstamma från en Nils (eller Nieolaus) Boussard, smältare vid Vesslands bruk.
Troligen kom Erik Nilsson Bössa till Älvkarleö när bruksdriften där sattes i gång 1659.
 
Nämner man namnet Karl Ersson Bössa så är det ej många som nu vet vem det var, men talar man om Byss-Kalle, så skall
det vara få vuxna i norra Uppland, som ej hört det namnet många gånger, och de vet, att det burits av den berömdaste
harpspelare, norra Uppland haft. Byss-Kalle var självlärd, men hade en ovanlig begåvning, gott öra och ett utmärkt minne i musikväg.
Det dröjde ej länge, innan han började spela egna kompositioner, till vilka han vanligen inspirerades under den långsamma
pråmfärden nedför Dalälven, eller under sina fiskefärder på havet.

Han var berömd för sitt utmärkta spel och tillkallades alltid till större tillställningar i socknarna runtom, såsom kyrkbröllop,
juldanser, större slåtterkalas o. s. v. Bäst spelade han när han var lite "dragen", och ofta gjorde han då många fina krumelurer i
sina polskor, alltid musikaliskt vackra. Ännu cirkulera berättelser om hans spels övernaturliga förmåga att inverka på människor och ting.
Det hände mer än en gång att både bord och stolar dansade med, när han var riktigt i "taget" med att spela.

Det berättas att han hade tre harpor, vilka han brukade ha hängande på väggen. När han skulle bort att spela, brukade han
gå fram till dem och fråga: "Vilka av er vill ut?", och då "sjöng det" i den harpa som ville bli spelad den kvällen, och henne tog
han då med sig. Många är de underliga historier, som berättas om Byss-Kalle.

En gång skulle Byss-Kalle och en annan känd Upplands-spelman, som kallades "GulamålaViten", spela tillsammans vid etsa
bröllop i Löfsta. Under det vigseln försiggick i kyrkan, stod spelmännen med sina nyckelharpor utanför, beredda att klämma i
med brudmarschen, när bröllopståget kom ut ur kyrkan. De hade kommit överens om att ej krångla för varandra; men just som
brudföljet kom ut, och spelmännen stämde upp brudmarschen, började taglen i Byss-Kalles stråke falla, det ena efter det andra,
till sist allesammans.

Men Byss-Kalle var beredd, han drog fram en annan stråke ur stövelskaftet, och nu gick det bra, tills de kom till bröllopsgården.
Sedan alla fått mat och dryck i långa banor, började dansen, men mitt under brudpolskan sprang storbasen på Byss-Kalles harpa.
Han var emellertid redo även denna gång. En sådan sträng som storbasen brukar i vanliga fall hålla ända till 10 år, och Byss-Kalle
hade kort före bröllopet satt på en ny storbas. Han låtsades emellertid om ingenting, utan satte helt lugnt på en ny sträng, och
så fortsattes spel och dans en stund, till dess Gulamåla-Vitens harpa helt plötsligt ramlade ned på golvet i bara spillror.

Då blev Gulamåla-Viten arg, sprang upp från stolen och slog hop sina händer framför Byss-Kalle. Detta hade till följd att denne blev
alldeles stel och ej kunde röra så mycket som ett finger. Han bad då en av de närvarande att ta fram en liten flaska, som han hade
i sin ficka, och ge honom en droppe därav. Sedan han fått detta, kryade han så småningom till sig, och det dröjde e' länge förrän
dansen var i full gång igen och nu utan något vidare krångel, ty då Gulamåla-Viten nu var utan harpa, gick han ifrån bröllopsgården
och kom ej tillbaka.

En annan gång hände det att man vid ett bröllop i Älvkarleby hade tingat en annan musikant, som skulle spela fiol ihop med Byss-Kalle.
Brudföljet ställde upp utanför kyrkan men just som spelmännen satte i med brudmarschen, flög alla knapparna ur fiolspelarens byxor,
så att han i all hast måste släppa instrumentet och springa bakom kyrkväggen för att ordna sin klädsel.

På det bröllopet fick Kalle spela ensam, och det var nog ingen som grät därför. Byss-Kalle hade ofta namn på sina polskor. 
En kallade han "Storsvarten". Den sägs ha tillkommit på så sätt, att då en häst en gång icke förmådde dra sitt lass uppför den branta
brobacken vid Carl XIII:s bro, satte sig Byss-Kalle upp på lasset och spelade denna polska, och då blev hästen därav så upplivad, att
han drog upp sitt lass. Hästen var svart, därav polskans namn. Historien om hur Byss-Kalle med sitt spel fick hästar att orka upp med
sina lass i brobacken berättas också på följande sätt: En skara forbönder från Hälsingland kom till Älvkarleby på väg till distingsmarknaden
i Uppsala. När hästarna inte orkade upp i brobacken satte Byss-Kalle sig upp på den första foran och satte i gång med att spela en
sprittande polska, vilket hade den verkan att hela raden av foror kom upp i backen.

Men Byss-Kalle hade sagt till mannen som satt bredvid honom på lasset, att när alla hade kommit uppför branten skulle han rycka
stråken ur Byss-Kalles hand, annars skulle det gå galet. "Det var bra att du tog stråken i rätt tid, annars hade jag fått spela ihjäl mig",
sade Byss-Kalle till körkarlen. 

En annan av sina polskor kallade han "Åkerbystålet", en tredje "Byggnan" o. s. v. Den sistnämnda kom till på följande sätt:
Då Älvkarleby klockstapel skulle repareras, gick Byss-Kalle och byggmästaren och suddade, så att arbetet gick trögt.

Byss-Kalle slog då vad med byggmästaren att han skulle göra en ny polska lika fort som reparationen blev färdig, och det blev
"Byggnan". "Isbrytarn" är en annan polska, som man tror har fötts en vår, när isen på älven gått upp och isstycken dansade framför
pråmen, som Byss-Kalle förde nedåt älven. Man kan i polskans tongångar höra hur isblocken dansa på vågorna och stöta mot
varandra med brak och dån. Byss-Kalle efterlämnade bland andra barn sonen Jan Karlsson Bössa, som ärvde sin faders harpa
och delvis hans begåvning. Han anlitades mycket som dansspelman.

På auktionen efter denne jan Karlsson Bössa såldes Byss-Kalles harpa, det talas nu om endast en sådan, de båda andra harporna
som Byss-Kalle ägt hade vid denna tid bevisligen blivit förstörda. Harpan inropades av Olov Boberg i Östanå, men var sedan försvunnen.
Olov Boberg fick flera köpeanbud på harpan, men dessa blev tvärt avslagna. Ej ens om man bjöd pengar, fick man så mycket som se den.
Man trodde därför att även denna av Byss-Kalles harpor var borta för alltid.

Men på underliga vägar har den dock nu kommit till rätta. Den hade efter åtskilligt kringirrande ända bort till Dalarna hamnat i
Uppsala hos boktryckare R. Zaine. Han skänkte den till Älvkarleby hembygdsförening år 1952. Vid överlämnandet berättade
donator att hans fader, som själv var harpspelare, fått överta harpan efter ovannämnda Boberg, som inköpt den på auktionen.
Harpan har blivit undersökt av två av Upplands namnkunnigaste spelmän, Oskar Larsson, Uppsala och Eric Sahlström, Tobo.
Något tvivel om instrumentets äkthet har ej uttalats av fackmannen, och nyckelharpan har blivit iståndsatt av Eric Sahlström.

Den utgör nu ett värdefullt nummer bland Gammelgårdens samlingar.
Vid hembygdsfesten sommaren 1947, då 1 00 ar förflutit sedan Byss-Kalles död, restes på en höjd framför Gammelgården
en minnessten, som vill hugfästa minnet av den berömde spelmannen. Den bär följande inskription: "Till minne av Carl Ersson
Bössa, Bess-Calle, 26/4 1783-9/1 1847. Bygdens största spelman. Stenen rest av Älvkarleby hembygdsförening 20/7 1947".

Olof Rudbeck d.y. skrev följande berättelse under sin resa år 1695
Men wi willie skynda oss til stora landzwägen igen.  Ifrån hwilken rätt wid Elfkarby färja mitt uti Elfwen synnes en långagtig holme,
med några trän ther uppå. Thenne skal uti Konung Johan then tridies tid först wara tilkommen, skuren och skilder ifrån fasta
landet på wästra sidan, hwarest Elfwen och nu som starkast löper, och åhrligen mer och mer utaf backan afsköljer: wetandes
gammalt folk at berätta, thet the uthi sin barndom på ett stackut sågbräde allenast gått öfwer ifrån landet in på thenna Holmen,
en så liten wattengång och smal rännil hafwer tå warit ther emillan, hwarest nu then stridaste och starkaste strömmen stryker;
så at the längsta masteträn til en bro emellan thenna holmen och wästra landet hinna skulle.

Även Carl von Linné färdades, då han år 1732 anträdde sin lapska resa, genom våra trakter"
Och som jag hört så mycket tahlas om Elfcarle-fall, tycktes meritera något litet gå af wägen och dett sama beskoda, hälst såsom
dett till wägen både sågs och hördes, ja imman där utaf stod såsom en stor brasa af spånor, då röken går genom skorstenen.

Då jag kom fram, såg jag strömen dela sig uti 3 delar, emädan en ö grundad på berg skillier strömen. Detta fall är ingalunda af
konsten, utan af naturen, som mitt i strömen en stark klippa funderat, där watnet uti nämsta af de 3:ne (som äfwen förer en sågqwarn)
faller till en 12 'a 15 alnars högd utföre, hwar af skier att watnet blifwer hwitt, brusar som i raseri, ja kastar dropparna ett par alnar i
wädret, så att af detta continuerligen står såsom en rök.

Sågskäraren, som altid skall stå wid en sådan rök, ansåg jag blek, men beklagade sig doch ej öfwer någon särdeles passion.
Detta fall ligger på en swart hällebärg klippa, hwilket examinera noga omögligt är. Nedan för strömen, där Laxfisket är, sedan
watnet emällan strömarne något sachtat sig, är en fyrkanting sprötgård, ofwan watnet en aln högt, där laxen ingår och eij utkomer.
På högsta klipporna wid landet stodo Ekar. Jag undrade att de där kunde hafwa fulkomen safft, men förstod att den safften, som
kom uhr jorden och öfwer bärget rån ned på bärget, hwar dett som äfwen deras rötter födde.

Neder emällan bärgen lago snäckor, Helix lapicida. Afwen ett rart muscus swafwelgrönt fant jag. (Om denna mossa. Bartramla fontana,
nämner Linné i sin Flora Lapponica att han under hela färden ingenstädes såg den i sådan mängd, som vid Älvkarlebyfallet; bladens
färg erinrade om spanskgröna, i synnerhet då de var fuktiga.)

Jag skyndade mig här ifrån till Elfcarleby, hwilkien delas uti twänne delar förmedelst denna stora elven, som kommer från
slöen Lexan i Dalarne, doch på södra sidan är dett måsta och tycks här wara en stad med de månge kiöpmans boder, som
stå och wänta på marknaderna. öfwer denna elf måste man hafwa färgar karl, hwilken altid frågar eff ter resepas.
Då jag honom såg, kom mig före Rudbecks Charon, hwilken denne tämeligen imiterade, utom i åldren.

Äen är ett par bösskott öfwer. Mitt på åen seglade jag förbij den lilla öen som är skuren från landet och ärkiänner pro basi en
klippa, på denna står allenast ett trä. På norra sidan om åen såg jag marginem tämeligen perpendiculair och undrade mig, att
hon sig så ren hålla kunne, hwilket jag förnam kom där af att sanden war blandat med ler. Aldrig hade någon konst kunnat
giort henne brantare, ja linae horizontales tycktes wisa, huru diupt wattnet grafwet sig neder hwart åhr. Solen sken om
morgonen, men regn kom straxt därpå.

På norra sidan (av vägen) såg jag några ätteplatser. Änteligen fick jag se den, jag här i norden aldrig observerat, nämligen
Pulsatilla appii folio. (Heter nu Pulsatilla vernalis, mosippan.) Regn kom starkt då och då, och solen sken des emällan.
När jag från Elfcarleby kom 1 mihl, fick wii se Harnäs jernbruk, hwilket sin malm tager dels från Dannemora i Roslagen,
dels från Engsöö uti Södermanland. Detta bruk blef af Ryssen upbränt, men är nu reparerat.

Här går åen, som skillier Upland från Gestrickland, och är dett mest med lera och skogarna af sandig moo, få backar; gästgifwarne
oduglige. Rätt som wij skildes wid Upland, såg jag ett par ekar, men sedan elj mer. Uti Upland äro få backar och siöar.

Sommaren 1849 gjorde H C Andersens en tre månader lång resa och beskriver vår bygd
Ovanför fallet delar sig Dalälven i tre armar, av vilka de två omsluta en skogbevuxen klippö och störta sig ner kring dennas jämnt
avskurna stenväggar; det högra fallet är av dessa det vattenrikaste; den tredje armen gör en omväg och återkommer till
huvudströmmen först nedanför de förenade fallen, där han störtar ut, liksom för att hejda de bägge mäktiga armarna, men nu
ryckes i sjudande virvlar bort med den pilsnabba strömmen, som jagar fram, skummande mot de murade pelare, vilka uppbära bron,
så att dessa synas på väg att ryckas med.

Landskapet, då vi sago det, upplevades till vänster genom en hop getter, som betade
mellan hasselbuskarna och vågade sig ända ut till yttersta branten, uppfödda här och vana vid vattnets dovt åsklika dån; till höger
flög en skara skriande fåglar över de ståtliga ekarnas toppar.

Kärror, vardera förspänd med en häst, och i vilka den körande stod upprätt, hållande tömmarna i handen, kommo på den
breda skogsvägen från "Öns bruk". Dit ville vi, för att taga avsked av Dalälven på ett av dess skönaste ställen, en fläck, vilken
förflyttar främlingen likasom till ett långt sydligare land, till en långt rikare natur, än han anade, att det kunde finnas häruppe.

Vägen är behaglig, här växer eken stark och frodig med stolt lövkrona. Öns bruk ligger så idylliskt täckt. Vi kommo dit; där var
ett liv och en rörelse! Kvarnhjulen gingo, grova bjälkar genomsågades, järnet smiddes på städet, allt genom vattnets kraft.

Arbetarnas bostäder bilda en hel stad; det är en lång gata med rödmålade trähus under pittoreska ekar och björkar.
Grönskan syntes så sammetslen, och uppe på herrgården, vilken reser sig som ett litet slott framför trädgarden, fanns
det i rum och salar allt vad engelsmannen kallar komfort. Vi träffade icke värden hemma, men gästfrihet är här alltid en husalf.
Vi fingo allt trevligt och gott. Rykande och doftande fisk och skogsfågel framsattes, liksom i de sköna, förtrollade slotten.
Trädgården var själv en förtrollning; här voro bokar planterade och de trivdes.

Den starka nordanvinden hade jämnt avrundat kastanjealléns kronor, så att träden tycktes hava varit under trädgårdsmästarens sax,
i växthuset hängde guldgula oranger, de präktiga sydländska blomstren hade i dag fått upp fönsterna till hälften, så att den
konstgjorda värmen mötte den friska solvärmen i nordens sommar. Den av Dalälvens armar, som går utanför trädgården, är
beströdd med holmar, på vilka vackra hängbjörkar och furor växa i nordisk prakt.

Där äro småöar med stilla, gröna lundar, där äro små holmar med rikt gräs, höga ormbunkar, blåklockor och brokiga blomster,
ingen turkisk matta har friskare färger; strömmen mellan dessa öar är än snabb, djup och klar, än liknar den en bred å med
silkesgrön vass. näckrosor och rör med brunt fjun, än är han en bäck med stenig botten, och nu breder han ut sig till en stor,
stillastående kvarndamm.

Här är ett landskap vid midsommartid för näckens strängalek och älvornas danser. Här bör i fullmånens glans dryaden förtälja
sagor, näcken fatta guldharpan och tro, att han kan bli salig, åtminstone en enda sådan natt. På andra sidan öns bruk brusar
huvudströmmen, den väldiga Dalälven.

Hör du det entoniga dånet! Det är icke från Älvkarlebyfallet, som det når hit, utan det är strax härinvid, det är vid Lanforsen,
där Askön ligger, som älven skummar och brusar över den hoppande laxen. Låtom oss sitta ned här mellan klippstyckena vid
flodbädden i den röda aftonsolen, som strör guldglans på Dalälvens vatten. Härliga flod! Blott ett par sekundens arbete har
du vid kvarnarna därborta, och du störtar dig skummande över Älvkarlebys klippor ner i den djupa bädd som för dig till Östersjön,
din evighet!"

I ett av August Strindbergs verk, "Prosabitar från 1890-talet", finner vi i en längre uppsats med titeln "Svensk natur",
följande kortfattade omnämnande av Älvkarleby
"Därpå stanna vi vid Älvkareby för att taga avsked av södra Sverige. Vi råka här för första gången på färden ett större rinnande
vatten och i Dalälven hade vi nått en naturlig gräns mellan Svealand och Norrlanden och en växtgräns, desto mer avgörande,
som med densamma mellersta Sveriges ädlaste lövträd eken upphör att så sig själv och landskapet därmed antager en karaktär
av fattigdom, som icke ens Norrlands timmerskogar kunde förinta.

Älven är ej så bred som insjön, men den verkar kanske mäktigare genom sin eviga rörelse framåt och i vattenfallet övergående
till en allt nedbrytande kraft, som i det tysta landskapet ger sig till känna med ett buller, mot vilket insjövågens slammer mot
strandstenarna är en viskning.

Älvkarlebyfallet är en storartad introduktion till Norrland; och mycket litet belamrat med skrapande vattenverk gör det i sin
enslighet och infattat i mörk granskog ett starkare intryck än Trollhättan oaktat lägre fall och mindre massa. I det närbelägna
brukets park växa fem resliga bokar, och många höga ekar hava ställt sig upp som gränspålar; och detta norr om älven, likasom
odlaren velat visa människoandens makt över växtgränser och isotermer. och i lundarna däromkring grönska ännu den finhylta
linden och den grovlemmade hästkastanjen.

I trädgårdens drivhus synas revorna av Alicantedruvan, väckt i februari och nyss skördad i augusti; palmer, fuchsior och kamelior
vittna ännu att sommaren i norden är varm om den ock är kort.

DOKUMENT

Historiska data på grundvalen av källor i Bergslagets Arkiv - E. Liljeroth Länk
Liljeroth bilagor (tillverkning metall samt trä och folkmängd) Länk Länk
Ungdomsklubben Länk

KÄLLOR

Älvkarleby, en hembygdsbeskrivning. A.N. Sandén
Älvkarleö bruk. Historik. E. Liljeroth 1931
Östan och västan om ån. Älvkarleby kommun
Reproduktioner av foton från Älvkarleby hembygdsförening, Gunnar Ericsson
Bilder från Lanforsens kraftverks arkiv


Sammanställt och skrivits av Gunnar Eriksson, Älvkarleby