Älvkarleby kyrka
Älvkarleby torde under medeltiden ha tillhört Tierps församling, men många tecken tyder på, att »eluakarlaby» tidigt haft ett eget kapell och egen präst. Sålunda omnämns »capellanen i eluakarlaby» i ett av Magnus Ladulås den 25 juli 1280 utfärdat brev.
Att den nuvarande stenkyrkan haft en föregångare i form av ett mindre träkapell, är av flera skäl troligt.
År 1641 blev Älvkarleby egen församling, sedan drottning Kristinas förmyndarregering utfärdat ett öppet brev, som tillät det att avsöndras från »huvudkyrkan», dvs Tierp och bilda egen församling. Beslutet ifråga stadfästes sedermera 1645 av drottning Kristina; sedan 1641 har alltså Älvkarleby varit eget pastorat med egen kyrkoherde.
Den efterhand kraftigt expanderande församlingen har under detta århundrade erhållit ytterligare två kyrkor: Skutskärs kyrka, som invigdes Midsommardagen 1906, och Marma kyrka, som blev invigd den 13 februari 1927.
Sedan kyrkoherden, som i samband med pastoratets upprättande 1641 fick mark för sin bostad upplåten på Överboda kungsgård, på 1950-talet flyttade till Skutskär, blev Skutskär vid den senaste pastorats- regleringen en särskild församling. Men trots detta förhållande, betingat av befolkningsutveckling och andra orsaker, kvarstår Älvkarleby kyrka genom sin vördnadsbjudande ålder, sina rika inventarier och sina stolta traditioner som pastoratets verkliga moderkyrka.
Kyrkobyggnaden
Kyrkans äldsta del, dvs långhuset, påbörjades år 1478 och färdigställdes 1489, varefter helgedomen kunde invigas av ärkebiskop Jacob Ulfsson den 3 mars 1490. Den helgades då åt Johannes Döparen och Maria Magdalena.
Troligen var då också vapenhuset färdigbyggt. Detta är nämligen, liksom långhuset, uppfört av gråsten med användande av tegel i gavelrösten, kring portal- och fönsteröppningar.
Till den senmedeltida kyrkoanläggningen hörde också en sakristia på kyrkans norra vägg. Den revs sedermera i samband med kyrkans utbyggnad österut, då en ny sakristia tillkom, men dess gamla dörr av hopnitade järnplåtar gör alltjämt tjänst.
De exakta uppgifterna om kyrkans uppförande och invigning känner vi tack vare anteckningar på 1600-taIet då verksamma fornforskare. Uppgiften om själva invigningsdagen härrör från ett visitationsprotokoll av år 1712.
Om kyrkans utseende 1683, dvs Älvkarleby kyrkas ursprungliga profil, ger oss en avritning i Johan Hadorphs samling av avritningar utav kyrkor och kyrkovapen i Uppland besked. En 65 år senare gjord teckning, Olof Graus avbildning 1748, visar oss Älvkarleby kyrka i ny gestalt. Den har försetts med ett nytt, tresidig kor och fått på dess krön en liten huv eller takryttare.
Vidare har fönstren förstorats. Graus teckning avbildar också den gamla spånklädda bogärdsmuren kring kyrkan med två stigluckor, en i söder och en i öster.
Klockstapeln var då som nu belägen utanför kyrkogården, Öster om kyrkan. Det år f ö troligt, att stockarna från denna stapel ingår i den nuvarande.
Olof Graus, 1748
Sedan 1659 Älvkarleö och Harnäs bruk anlagts och kort därefter Hyttöns masugn, inträdde en befolkningstillväxt i socknen, som nödvändiggjorde den utbyggnad av kyrkan, som begyntes på 1690-talet, och för vilken rikskollekt upptogs år 1694.
Det nya koret var helt färdigt 1702 och inkluderade då även under golvet ett gravkor för socknens bruksherrar. Genom att kyrkan försågs med ett nytt kor kunde hela långhuset, vilket tidigare hade inkluderat koret, utnyttjas som församlingsrum. Det sålunda tillbyggda koret är uppfört av tegel, liksom den nu nybyggda till koret anslutande sakristian.
Koret försågs i likhet med långhuset med tegelvalv; de tre medeltida valven i långhuset - stjärnvalv av "Sturetyp" - vilar på fyrkantiga väggpelare, korvalvet däremot på runda. I och med denna tillbyggnad hade Älvkarleby kyrka erhållit det
utseende och det omfång, som den bevarat till våra dagar, vad exteriören beträffar.
De huvudsakliga förändringarna efter 1700-talets ingång har berört interiören.
Innan vi övergår till denna, måste emellertid nämnas, att den lilla takryttaren över det nya koret nedtogs 1829, att kyrkan vid restaureringen 1890-91 försågs med plåttak i det gamla spåntakets ställe samt att vid en yttre restaurering 1958 tegelblinderingarna på västra gavelröstet och på vapenhusgaveln framtogs. De hade nämligen dolts med puts vid restaureringen 1890-91.
Interiörens förändringar
Den 1490 invigda medeltidskyrkan var en typisk uppländsk landskyrka både till det yttre och det inre. Interiören fick sin profil av kalkmålningarna, altarskåpet, dopfunten och helgonbilderna. På 1600-talet tillkom en praktfull predikstol i renässansstil.
Det säger sig självt, att tillbyggnaden omkring 1700 medförde konsekvenser för interiörens vidkommande. Bl.a. måste en ny bankinredning göras för alt fylla det förstorade församlingsrummet. Denna avslutades framtill av två pyramider - en relikt av forna tiders korskrank. Dessa båda träpelare har bevarats och står nu uppställda i vapenhuset.
På SHM förvaras ett par bänkdörrar från denna inredning.
Troligen skedde också överkalkningen av långhusets målningar i samband med utvidgningen mot öster och förstoringen av fönstren på sydsidan.
Vid det nya korets färdigställande erhöll kyrkan också en ny altarprydnad, sedan det gamla altarskåpet utmönstrats och hängts åt sidan. Den nya altarprydnaden utgjordes av en oljemålning, föreställande Kristus i Getsemane, signerad C Thomas 1702.
Altartavlan var en gåva av bröderna Jacob och Petter Leijel, liksom de båda allegoriska figurer. Tron och Hoppet, som flankerade altartavlan. Dessa, nu uppställda på korets sydsida, bär respektive bröders namn inom en kartusch samt årtalet 1702.
 
Hoppet, Jacob Leijel, 1702 Tron, Petter Leijel, 1702
Den fortsatta befolkningsexpansionen medförde förnyade krav på ökat utrymme i kyrkan. Detta var skälet till att 1772 två läktare uppfördes, en utefter vardera långsidan.
År 1843, då reparationer företogs i kyrkan, var man inne på tanken att utvidga henne, men av dessa planer blev intet.
På 1880-talet ventilerades icke mindre än tre olika projekt för en utvidgad kyrka, men resultatet blev en genomgripande omdaning av kyrkointeriören 1890-91 samt sedermera uppförandet av en ny kyrka i Skutskär.
Vid restaureringen 1890-91 under ledning av arkitekt C A Ekholm framtogs de medeltida kalkmålningarna i valven, under det att väggarna försågs med schablonmålningar. De medeltida väggmålningarna hade blivit så illa åtgångna av fönsterförstoringarna och upphuggandet av två nya fönster på norra väggen, att man inte kunde återställa dem.
Koret, som saknade målningar, försågs med dekorationer i - såsom man menade - samma stil som de gamla målningarnas ornament.
Sidoläktarna togs nu ned, den gamla predikstolen kasserades och helt ny bänkinredning utfördes.
Altarprydnaden från 1702 avlägsnades, och i stället lät man pryda korfönstret bakom altaret med en glasmålning,
föreställande Jesus som den gode Herden. Denna glasmålning, utförd av Neumann & Vogel, har sedermera flyttats till fönstret mitt emot predikstolen på korets södra vägg. Detta skedde år 1958.
Den 1702 uppsatta altartavlan återfick efter konservering platsen som altarprydnad år 1927.
Åren 1964-65 genomgick Älvkarleby kyrka en grundlig renovering, varvid bl.a. nytt golv av sandsten inlades i hela koret och gången, sedan golvbeläggningen från 1890-91 avlägsnats.
Vidare murades nytt altare av sandsten, på vilket såsom altarprydnad placerades det gamla altarskåpet.
Flera av kyrkans värdefulla inventarier fick också en översyn, och kalkmålningarna rengjordes.
Däremot behöll man hela träinredningen från 1890-91: altarring, predikstol, bänkar och orgelläktare. Men flera förbättringar av färg och förgyllning gjordes.
Kyrkans högtidliga återinvigning ägde rum den 13 juni 1965.1 samband med denna restaurering fick f ö sakristian en helt ny inredning.
Kalkmålningar
Målningarna i de tre långhusvalven är ungefär av samma ålder som kyrkan själv. De anses ha tillkommit före kyrkans invigning 1490 och är utförda av en eller flera konstnärer, tillhörande den s.k. Tierpskolan. De står mycket nära den inom denna skola verksamme mästare som tidigare gått under namnet Eghil och som målat flera kyrkor i grannskapet. De är troligen ett verk av honom.
När de framtogs 1890-91, blev de hårdhänt restaurerade, men bl.a. undersökningar vid senaste restaureringen visar, att figurerna är äkta, även om färgen delvis förvanskats.
Målningarna i koret, på väggarna och i vapenhuset är tillkomna 1890-91.
Valv I, som är den ursprungliga kyrkans korvalv, återger traditionsenligt i valvhjässan änglar med Kristi pinoredskap samt på de större fälten bilder av de fyra latinska kyrkofäderna: Augustinus och Ambrosius på södra sidan och Hieronymus (med ett lejon som attribut) och Gregorius den store (iförd tiara)på norra sidan, snett ovanför predikstolstaket. Valvsvicklarna i väster har profeter med språkband.
Valv II har i valvhjässan musicerande änglar.
Norra valvkappan har två för senmedeltida fromhetsliv typiska framställningar: Anna själv tredje och Marie kröning. Den förstnämnda scenen visar St. Anna (Marias moder) och Maria sittande med Jesusbarnet emellan sig. Ovanför barnets huvud svävar Den helige Andes duva.
Nästa bild visar Gud Fader och Kristus sittande med Maria knäböjande framför sig. Kristus sätter kronan på sin moders huvud, och Gud Fader håller sin hand välsignande utsträckt över Marias huvud. Också här finns Andens duva med, varför scenen samtidigt också är en Treenighetsbild: hela Treenigheten deltar i Marias kröning.
Båda de nu beskrivna figurgrupperna omges av uppvaktande änglar.
Ovanför de nu skildrade scenerna en abbot med handboja på vänster hand, St. Leonard.
Södra valv kappan visar St. Helena med Kristi kors samt till höger därom Kristi himmelsfärd. Ovanför dessa scener Simon med lejonet, en gammaltestamentlig förebild till Kristi nedstigande till dödsriket.
Valvsvicklarna i öster och väster har profeter med språkband.
Valv III slutligen har i valvhjässan de fyra evangelisterna samt därjämte två musicerande änglar.
Norra valvkappan har storfiguriga bilder av St. Martin (t v) och St. Gertrud (t h) och södra valvkappan av St. Ursula (t v) och St. Botvid (t h).
Altarskåp
Altarskåpet är ett uppländskt arbete från omkring 1490 och är besläktat med bl.a. altarskåpen i Börje och Tegelsmora kyrkor.
I motsats till dessa har Älvkarleby-skåpet som centralmotiv Madonnan i solen (Uppenbarelseboken 12:1). Solstrålarna omramas av en rosenkrans. Mittstyckets huvudmotiv avgränsas frän de flankerande fyra helgonbilderna genom lister med vardera fyra små helgonskulpturer.
Av de fyra större skulpturerna är de båda översta St. Erik och St. Olov; av de båda kvinnliga helgonen i nedre registret är det kyrkans skyddshelgon, Maria Magdalena, och det t h saknar attribut, men då det bär krona kan man gissa på någon av de fyra krönta huvudjungfrurna, förslagsvis St. Catharina.
Även de åtta små helgongestalterna på listerna saknar i flera fall närmare kännetecken. Det är emellertid biskopar och krönta jungfrur, fyra av vardera. Överst t v St. Erasmus med en gryta i handen.
Av flyglarnas tolv helgonfigurer är de flesta apostlar med förlorade attribut. ] nedre registret kan dock längst t v identifieras aposteln Jakob d ä och i nedre raden på högra flygeln står längst t h kyrkans manliga skyddshelgon, Johannes Döparen. Aposteln Johannes förekommer längs t v i samma rad. Flyglarnas baksidor har målningar, delvis skadade. Dock kan motiven fastställas. Norra flygeln har sålunda upptill Nattvardens instiftande och nedtill korsbärandet, södra flygeln har överst fotatvagningen och nedtill Judaskyssen mm.
Dopfunt
Dopfunten, som har sin plats till söder i koret, är ett senmedeltida arbete av inhemskt ursprung. Den består av fot, mellanstycke och cuppa. Den senare är ornerad med en bågranka av rosor och liljor, och mellanstycket har flätmönster i kraftigare utförande.
Dopfunten, som torde ha anskaffats till kyrkans invigning, tillhör en grupp av senmedeltida stenfuntar, som har flera representanter i norra Uppland.
Träskulpturer
På pelarna mellan trave I och II har placerats två bevarade helgonbilder från 1400-talets slut, på södra sidan kyrkans skyddshelgon Johannes Döparen och på norra sidan krönt kvinnligt helgon utan attribut men med framsträckt vänsterhand, troligen St. Gertrud.
I sakristian förvaras en liknande skulptur, föreställande en diakon utan attribut, troligen S Laurentius.
Bakom orgeln har placerats en stor skulptur av St. Erik i dorsal (ca 1500).
I sakristian finns även en 1600-talsskulptur, Johannes Evangelisten, tvivelsutan en kvarleva från den gamla, 1890 skövlade predikstolen.
Vidare förvaras i sakristian en skulpterad knäböjande ängel med fat på huvudet (fat och fotplatta sekundära), som uppges ha använts vid upptagande av offer till lasarettet och fattiga vid barndop (Sanden).
Till ensemblen hör också fyra knäböjande änglar, nu uppsatta på taklampan i sakristian. Änglarna, som härrör från 1600-talet, har möjligen suttit på den gamla predikstolen.
Oljemålningar
På korets norra vägg hänger en mycket värdefull tavla, föreställande Jesus på väg till Golgata med sitt kors. Tavlan är målad i olja på trä och signerad B 1563 febr. 18, vilket betyder att den är ett verk av den holländske renässansmästaren Joachim Bueckelaer från 1563.
Korsbäraren är infälld i ett vimmel av människor, i förgrunden marknadsfolk med sina korgar. Tavlan antas ha kommit till Sverige som krigsbyte under 30-åriga kriget och först tillhört drottning Kristinas tavelsamling.
Sedan synes den ha kommit i familjen Leijels ägo.
När den skänktes till Älvkarleby kyrka utav medlemmar av denna familj, försågs den med ett postament och krön av epitafiekaraktär. Detta är utfört i barockstil och uppges härstamma från 1700-talets första år.
Epitafiet hugfäster minnet av David Leijel d ä (d 1676) och hans hustru Catharina Honnon (d 1670).
Leijel var den ene av Älvkarleö bruks grundläggare och vilar jämte sin maka i gravkoret under korgolvet.
I trave I hänger på norra väggen en oljemålning, föreställande Nattvardens instiftande (tidigt 1700-tal), och i trave II har den gamla altartavlan fått sin plats. Denna är, som nämnt, signerad C Thomas 1702, dvs ett verk av konstnären Christoffer Thomas, en förmodligen tyskfödd elev till Ehrenstrahl.
Ett till altartavlan hörande krönstycke med kors och putti förvaras nu på läktaren.
I sakristian hänger två målade prästporträtt.
Från 1700-talets begynnelse härstammar porträttet av kyrkoherden Andreas Bockius, som åren 1688-1706 var Älvkarleby församlings herde.
Från 1932 härstammar en oljemålning av kyrkoherde Frans Tivell, som åren 1909-1934 med klokhet och nit ledde det alltmer expanderande pastoratet.
Vapensköldar och gravminnen
I trave I hänger ett huvudbaner över bergsrådet David Leijel d y f 1660, d 1727, en son till David Leijel d ä, vars minne förevigats i kyrkan genom den nyssnämnda tavlan med dess postament.
Huvudbaneret i trave II är uppsatt till minne av assessorn i bergskollegium Claes Anckarström, f 1627, d 1702, vilken tillsammans med Leijel d ä grundade järnbruken i socknen.
Som tidigare antytts, vilar flera medlemmar av ätterna Leijel och Anckarström i gravkoret under korgolvet, där också sedermera - sedan denna familj förvärvat Älvkarleö bruk - medlemmar av släkten Tottie funnit den sista vilan.
 
Leijel Anckarström
Tre gravstenar, tidigare placerade över nedgången till gravkoret, uppsattes 1890-91 på norra väggen under läktaren, där de alltjämt har sin plats.
Här är bild på Leijel och Anckarströms gravstenar.
 
Leijel Anckarström
Kyrksilver
Äldst bland nattvardssilvrets dyrgripar är en kalk från 1600-talet med medeltida nod (troligen 1400-talets förra hälft). Noden eller skaftet är försedd med sex knappar, var och en med en bokstav, vilka tillsammans bildar namnet IHESUS (Jesus). Egentligen står det Ihesas; bokstäverna är omväxlande små och stora.
Mellan knapparna blomsterornament. Uppenbarligen är den en medeltida mässkalk, som på 1600-talet har utökats till nuvarande omfattning.
Dess patén har på bottnen ett graverat kors. Samma stämplar som kalk och patén bär också en oblatask på kulfötter. Kalk, patén och oblatask är tillverkade i Uppsala av Petter Ingemundsson, mästare där 1667-1703.
Från 1600-talet härstammar också en stor förgylld vinkanna med Agnus Dei på locket. Den är skänkt 1685 av David Leijel och Catharina Honnon.
En större fyrkantig oblatask med avfasade hörn ar tillverkad i Stockholm 1726 av Petter Henning d y och enligt inskription skänkt den 13 april samma år av Anna Leijel.
Den större kalken med tillhörande patén och en rund oblatask är tillverkade i Stockholm 1698 av J J von Yhlen.
I Gävle är sockenbudskalken utförd, liksom en vinkanna, den sistnämnda av Anders Dunderberg 1795.
En oblatsked är tillverkad 1729 av Bengt Collin i Uppsala.
Till kyrkans skatter hör också en kommunionskanna av tenn, enligt uppgift tillverkad 1686.
Från vår egen tid härstammar en vacker dopskål av silver, komponerad av Bengt Härdelin (1959), samt ett altarkors av silver, skänkt 1967 av Öhns kyrkliga syförening och tillverkat i Köpenhamn av A Dragsted.
En ståtlig brudkrona från 1700-talet berikar ytterligare kyrkans silverförråd, fyra altarljusstakar i silver skänktes 1970 av Öhns kyrkliga syförening. - Jämte kalkens skaft härstammar från en äldre kyrka i Älvkarleby ett rökelsekar från 1300-talet med ett lock i rytmiskt arkitektonisk uppbyggnad.
Belysningsredskap
I koret hänger en mässingskrona med två pipkransar, enligt inskription skänkt 1697 av Petter och Jacob Leijel.
Den 9-pipiga kronan i trave I saknar inskrift, under det att en 8-pipig krona i trave II enligt inskriptionen donerats av Isak Matson och Annika Lars Dotter 1747.
I trave III slutligen hänger under läktaren en 6-pipig mässingskrona, krönt med en dubbelörn.
Till höger om dopfunten i koret är placerad en praktfull mässingsljusstake med vridet skaft och nod från omkring 1700.
I koret är upphängda två ljusarmar med vardera tre ljushållare. Den ena av dem har en skylt med orden »Jacob Leijel Ao 1701». Också flera andra ljushållare och lampetter tillhör kyrkan.
Altaret har tidigare prytts av tre trearmade ljusstakar av mässing (1600-talet).
Textilier
Älvkarleby kyrka har en komplett uppsättning av mässhakar, men endast den röda och den svarta är av äldre datum (1800-talet); den vita mässhaken tillkom 1945 och den gröna och den violetta 1960.
De sistnämnda är liksom altarbrunet komponerade av Lizzie Härdelin.
Predikstolsklädet skänktes 1978 av Lisa och Evald Lindström. Det är komponerat av Anna-Lisa Odelqvist-Kruse och utfört på Libraria.
Orgel
Älvkarleby kyrkas orgel har genomgått många förändringar. 1742 levererade Daniel Stråhle ett orgelverk om 7 stämmor, vilket 1780 - på bekostnad av brukspatron Thomas Tottie - utökades till att omfatta 11 stämmor.
I samband med restaureringen 1891 byggde firman E A Setterkvist & Son, Örebro, en ny orgel, som i sin tur gjordes om 1919 - den omfattade då 15 stämmor. 1945 skedde en ny ombyggnad av orgeln, som nu kom att få 18 stämmor.
Nummertavlan i koret kröns av det Leijelska vapnet. En del av de dit hörande nummersiffrorna bär följande inskription: »Skänkta til Elfkarleby Kyrckka 1770 af Pehr Leyel Anna Catharina Barck».
I koret står två vackra karmstolar i barockstil (1600-talets slut), och i sakristian förvaras en stol med broderad klädsel, likaledes från 1600-talet.
I sakristian står även en vändbänk från 1600-talet.
Timglaset på predikstolen är originellt så till vida, att det saknar stativ.
Klockstapel och kyrkklockor
Som redan antytts, är klockstapeln vid Älvkarleby kyrka äldre än man först tänker sig. Kommer man in i dess inre, lägger man märke till de gamla, kraftiga stockarna, som härrör från en äldre, spånklädd stapel.
Denna äldre klockstapel blev 1834 inklädd och förändrad till nuvarande utseende. I stapeln hänger kyrkans tre klockor, alla med sin nuvarande utformning från 1700-talet.
Storklockan bär årtalet 1776, men blev första gången gjuten 1707. Den har omgjutits dels 1739, dels 1776 vid samtliga tillfällen på bekostnad av bruksherrskapen vid Älvkarleö. Den är gjuten av Eric Hillström i Gävle.
Mellanklockan har medeltida anor, men fick sin nuvarande form 1735, då Gerh Meyer i Stockholm omgöt en klocka från kyrkans första tid, som »efter 238 åhrs tjenst var söndergången». Enligt Peringskiöld hade på hans tid den dåvarande storklockan en inskription på latin med årtalet 1497 och namn efter kyrkans skyddshelgon, »Sakarias son och Maria Magdalena».
Lillklockan tillkom ursprungligen 1643, då C Meyer i Stockholm på drottning Kristinas bekostnad göt denna klocka för Älvkarleby kyrka. Den blev omgjuten 1782 av G Meyer i Stockholm.
Kyrkogård
Kyrkogården har vid många tillfällen utvidgats. Åren 1806-07 skedde en första utvidgning mot söder, och 1849 togs området norr om kyrkan i bruk som begravningsplats: i äldre tid jordades endast förbrytare och självspillingar norr om kyrkan.
1931 skedde en ny utvidgning av kyrkogårdsområdet mot söder, och 1945 lades ytterligare ett område sydväst härom till Älvkarleby kyrkogård.
Vid kyrkogårdens huvudentré uppsattes 1928, då man firade 450-årsminnet av kyrkans grundläggning, ett konstsmitt överstycke av järn, ritat av folkskollärare I Hasselblad och smitt av smeden O Lax, Älvkarleby.
Kyrkogårdens västra sida blev färdig 1985 och innefattar en minneslund. Invigning skedde den 25 augusti och förrättades av kontraktsprosten Sixten Akne.
LITTERATURHÄNVISNINGAR
Kyrkans äldre arkivalier förvaras på landsarkivet i Uppsala.
Annan värdefull! Aktmaterial finns dels på k i Biblioteket, Stockholm, dels pä Antikvarisk-Topografiska Arkivet. Målningarna har behandlats av H Cornell och S Wallin i Tierpskolans målare II9M). Ett förtjänstfullt arbete beträffande utforskandet av socknens och kyrkans historia har ned lagt» av folkskolläraren A N Sanden, dokumentera! senast i »Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning", ny omarbetad upplaga Gävle 1960. Den första uppagan utkom redan 1923. Sanden har as en utgivit en nu utgången beskrivning over Älvkarleby kyrka Från medeltid till nutid är namnet på den "Minnesskrift vid Älvkarleby kyrkas 500-års jubileum 1978", som bl.a. har specialavsnitt om byggnadshittonen, altarskåpet och kalkmålningarna. Valser behandlas av Ann Mari Karlsson i avhandlingen Stjärnvalv i det senmedeltida Sverige (1986). Fotona har där ej annat anges, tagits av Sten-Olov Svensson.
Utgiven av Ärkestiftets Stiftsråd
|
