Varje år, när vårvindarna spela i björkarna vid Älvkarleö bruk, väcka de hos mig minnet av Anna Leijels kärlekssaga. Jag hörde den i min barndom och berättaren var dåvarande komministern i församlingen, Benjamin Vestman, den siste prästen i Västanåⁱ. Händelserna kring kärlekshistorien styrkas också av Uppsala stifts herdaminne, domkapitelsprotokoll, stämmoprotokoll, kyrkoböcker och manuskriptsamlingen "Från gamla Älvkarleby".

Älvkarleö bruk, som är medelpunkten i händelserna, anlades åren 1659 - 1662 av bergmästaren i Västerbergslagen Claes Depkenⁱⁱ och bröderna Leijelⁱⁱⁱ, de senare av skotsk släkt och köpmän i Stockholm. Av de tre bröderna Leijel, gifte sig David med dygdädla jungfrun Catarina Honon, även hon av skotsk börd och dotter till handlanden Hans Honon i Gefle. Denne Leijel bosatte sig som brukspatron på Älvkarleö bruk.

Assessorn och brukspatronen Claes Depken, sedermera adlad Ankarström, bodde vid tiden för dessa händelser, på gården Sågarbo, även den belägen i Älvkarleby. Han gifte sig 1660 med änkefru Helena Futtie från Falun. Hon var syster till Catarina Honon och de båda brukspatronerna, Leijel och Depken, blevo således svågrar.

Brukspatron David Leijel hade tre barn. Dottern Anna och sönerna David och Johan. Sönerna vistades mest i Stockholm, men dottern trivdes bäst vid bruket. Brukspatronen ville också efter hustruns död 1670 helst se sin dotter i hemmet vid Älvkarleö. Hon vistades också mycket ofta hos patron Depken på Sågarbo och det var efter ett julkalas där, då den unge bruksbokhållaren Anders Holm körde hennes släde, som ryktet började sprida sig att Holmen friat till jungfru Anna.

Holm, som var son till arrendatorn på Holmsångers gård i Västland, Markus Sigfridson, hade efter studier i Uppsala och Gefle, haft anställning vid flera bruk i Västmanland, då han 1672 av brukspatronerna vid Älvkarleö erbjöds bruksbokhållaresysslan därstädes. Samtidigt flyttade också hans föräldrar till Nedergården i Gårdskär^iv. utom bokhållaretjänsten fick Holm vid samma tidpunkt, även förordnande såsom bergsfogde över Uppland. Efter två års tjänst såsom bruksbokhållare överlät patronerna bruket till Holm på arrende.

Nu hade Holm fått sin ekonomi tryggad och kunde tänka på giftermål och jungfru Anna, brukspatrondottern hade också besvarat hans kärlek. De unga svärmade och drömde i herrgårdsparken och framtiden tedde sig ljus och förhoppningsfull. Brukspatronen tycks ej heller haft något mot dotterns parti. I ett brev till Holm från en resa i Dalarna, där han skildrar sina intryck avbygderna med affärsmannens blick, kallar han Holm "för sitt kära barn som skall bliva hans arvinge och ärva lika som de andra barnen". Strax därefter inträffade emellertid en händelse, som Holm kallar "en träta om mitt arrende" och denna träta gick också ut över hans kärleksförhållande till brukspatrondottern. Några kvinnliga släktingar, "stockholmsmamseller" underblåste också ovänskapen, genom att framhålla förre bokhållaren såsom ett, enligt herdaminnet: "allt för simpelt parti för brukspatrondottern" och efter sin hemkomst efter en Stockholmsresa i början av mars 1674, blev det ett stormigt uppträde mellan patron och dottern.

Fadern fordrade att hon omedelbart skulle avbryta all förbindelse med Holm. Mamsellerna skulle taga henne med till Stockholm och där skulle hon snart glömma sin "första kärlek". Men flickan vägrade och bönföll fadern om förbarmande och att han borde hålla sitt tidigare löfte till Holm. Fader Leijel lät sig emellertid inte beveka och på kvällen den 15 mars 1674 blev, som det heter i domkapitelprotokollet daterat 22 april samma år: jungfru Anna, som länge hållit Holmen kär, av fadern mot sin vilja nästan fängsligt bortskickad.

Det var i skymningen som skön jungfru hämtades av sin stränge herr fader och placerades i patrons "kappsläde" förspänd med hans bästa springare och livkusken Henrik Håkansson "hundsvotten". I jungfruns sällskap fanns också en av stockholmsmamsellerna. Hon skulle se till att flickan kom i rätta händer vid framkomsten till huvudstaden. Så började då den romantiska färd, vars följder skulle medföra många tårar och många bittra stunder men också bliva ett vittnesbörd om att kärleken segrar och övervinner.

När dessa händelser utspelades vid bruket, befann sig Holm i egenskap av bergsfogde på besök vid Dannemora gruvor. Jungfru Anna hade emellertid, före hans resa, berättat om faderns och mamsellernas försök att få henne att övergiva sin första kärlek och deras förslag att hon skulle följa med till Stockholm. De båda unga hade därför överenskommit, att Anna, om något inträffade, skulle meddela detta till patron Depken på Sågarbo. Denne redlige dalkarl stod nämligen i smyg bakom ryggen på Holm och sökte hjälpa honom i hans kärleksaffär med skönjungfrun. När därför släden med jungfrurovet satte sig i rörelse vid herrgårdstrappan, startade samtidigt en kurir, med brev på fickan från jungfru Anna till patron Depken. När budbäraren anlände till Sågarbo hade Depten såsom gäst en av Holms bästa vänner. Isac Mackey^v (känd bruksägaresläkt). "Rid i natt", sade patronen åt honom och vännen var inte sen att efterfölja uppmaningen. Han sadlade patrons bästa springare och på kvällen dagen efter lade han brevet i Holms hand. De båda vännerna rådgjorde sedan om de åtgärder som borde vidtagas.

Slädfärden till Stockholm gick inte fort för jungfru Anna, ty våren hade börjat och dagsmejan hade tagit betänkligt på föret. Hon hade tid att tänka. Flickdrömmarna om älskog och äventyr hade för henne hastigt blivit verklighet. Här fördes hon i vårnatten bort från sitt hem och sin älskade mot okända öden. Men det var icke blott detta som smärtade och plågade henne. Hur skulle det gå, när fadern och släkten finge vetskap om att hon bar ett barn under sitt hjärta? Komna till Gyllby^vi i Tegelsmora socken, spärrades så plötsligt vägen av tvenne ryttare. Det var Holm och Mackey. Och nu placerades jungfru Anna, trots kuskens och stockholmsmamsellens protester i en släde som lånats av en bonde i byn. Sedan ridhästarna spänts för denna började så återfärden till Älvkarleby. Man färdades nu på skogsvägar och stigar, ty stora vägen ville Holm ej befara. Kanske patron själv följde efter till Stockholm och ett möte med honom vore inte önskvärt just nu. Färden blev mödosam, heter det, men så småningom nådde man Holms föräldrahem i Gårdskär.

I Älvkarleby verkade den tiden såsom prästman, kyrkoherden i församlingen, Olaus Martinus Hedsinius. Herr Olof, som han kallas i domkapitelprotokollen, blev redan 1646 kaplan hos socknens förste kyrkoherde efter det försam1ingen 1641 avsöndrats från Tierp, Lars Lemmius. När kyrkoherde Lemmius avled 1653, begärde försam1ingen hos domkapitlet "slippa få herr Mårten i Hållnäs, utan att om möjligt vore få njuta sin själasörjare kaplanen herr Olof, både för hans lära och för hans skickliga leverne och kyrkoherde Lemmius änka och barns skull". Hedsinius var nämligen gift med Lemmius dotter Margareta. Domkapitlet utnämnde också herr Olof till kyrkoherde, emedan Älvkarleby är ett litet och armt gäld och ingen annan begärt det". Kyrkoherden var intim vän till bruksarrendatorn Holm.

Den 24 mars 1674 stannade en släde vid trappan till Överboda prästgård och nämndemannen Jöns Andersson i Gårdskär steg över tröskeln. Han hade bud från bruksarrendator Holm, som för tillfället befann sig i föräldrahemmet i Gårdskär, att han ville tala med kyrkoherden "i en ytterst viktig och brådskande affär". Under den milslånga färden ned till Gårdskär försökte kyrkoherden, gång efter annan, pumpa nämndemannen om vad saken gällde, "men hans mun var tillyckt i denna affär" heter det.

I Nedergården dit kyrkoherden så småningom anlände, hade i hemlighet samlats ett förnämt sällskap. Patron Depken med hustru, matronan Helena, Anna Leijels moster, hade sålunda anlänt från det närbelägna Sågarbo och i deras sällskap lektorn vid Gefle skola och gymnasium Jonas Pragmenius samt, inte att förglömma, arrendatorn av laxfisket, välborne herr Lejonkrona. Isac Mackey, som varit med och "räddat" den sköna, var naturligtvis också en av gästerna. Sedan kyrkoherden fått del av de händelser som timat, från flickans "fängsliga" avfärd från bruket till "räddningen" vid Gyllby, kom man fram till orsaken varför kyrkoherden kallats till Nedergården. Holm begärde att han skulle viga honom och brukspatronsdottern. Hedsinius vägrade, andragande att en vigsel utan föregående lysning, kunde kosta honom förlusten av ämbetet.

Efter den lärde Pragmenius utläggningar och sedan de unga, som kyrkoherden sedermera berättar i konsistoriet: "med trägna böner anhållit han ville dem viga, efter så var fatt, att jungfru Anna var havande och eljest vore fara värt, att hon gjorde av med sig", förrättade kyrkoherden vigseln. Dagen därpå reste de nygifta till hemmet i Älvkarleö och Holm meddelade fadern brukspatronen om vigseln och dottern anhöll om hans välsignelse. Om besöket nämna akterna intet av intresse men att Holm och dottern mätts skäppan full, förstår man av de händelser som senare inträffade.

Brukspatron Leijel "levererade" nämligen några dagar därefter, egenhändigt i Uppsala domkapitel en klagoskrift över kyrkoherde Hedsinius "oerhörda tilltag" att sammanviga Holm och hans dotter "utan att följa stadgarna i kyrkoordningen och K. F. 1655". Domkapitlet förklarade också vigseln ogill, såframt icke jungfruns fader sedermera kunde förmås giva sitt samtycke.

Kyrkoherden, herr Olof, blev kallad till Uppsala och efter anställt förhör förklarade domkapitlet för den olycklige prästmannen, att han på grund av den olaga vigseln, hade förbrutit kall och ämbete. Nu hade prästen bytt fötter med lommen. För Holm och hans hustru blev prästens suspenderande från ämbetet, en ny olycka. De kände sig svårligen berörda av denna händelse och Holm gjorde därför upprepade försök att beveka sin svärfader, för att få äktenskapet erkänt och prästmannen p så sätt av nåd kunna återfå sitt ämbete. Men brukspatronen var obeveklig. Och domkapitlets försök att genom konsistorienotarien Noreus i Stockholm blidka den stränge fadern, gav intet resultat. Inte heller patron Depkens och lektor Pragmenius gemensamma ansträngningar i samma sak, kröntes med någon som helst framgång. Vi förstå av Leijels tal, att tillstånd är omöjlig, heter det bl. a. i de båda herrarnas skrivelse till domkapitlet den 25 augusti1674. Ännu i början av året 1676 synes ingen ändring i förhållandet mellan Leijel och hans måg ha ägt rum, men i början på mars kom bud från patron, som då några är bott i Stockholm, att han önskade se sin dotter, måg och dotterson, emedan han kände sig mäkta klen, otålig och avtärd. Man får väl därför antaga, att brukspatronen innan han den 26 mars 1676 saligen avsomnade, hade tryckt sin dotters och mågs hand till försoning och förlåtelse.

Anders Holm, som efter Leijels död blev direktör vid Älvkarleö bruk, avled redan i februari 1685, då han sin ande sin högt förtjänte Frälsare, Herren Jesus Kristus i händer levererade, 37 år 10 veckor och en dag gammal. Han jordfästes av kyrkoherden i Gefle Göran Vallin. Vid graven lästes bland annat en dikt, ägnad den dödes minne av hans vän Isac Mackey. Holms hustru och barn voro, efter mannens död, en tid bosatta på Ytterboda gård, men jungfru Annas vidare öden har jag ej kunnat följa. Enligt pastor Vestman ligger hon begraven i Leijelska graven i Älvkarleby kyrka.

Kyrkoherde Hedsinius, som ansåg sin sak rättvis inför Gud, hade vid upprepade tillfällen hos domkapitlet begärt att få återinträda i tjänst och även för samlingen hade anhållit om hans åter insättande i ämbetet. Den 21 oktober 1674 sände också rikets råd en skrivelse till domkapitlet med förbön för herr Olof, under motivering att straffet borde vara tillfylles. Kyrkoherden blev också i början av året 1675 åter insatt sitt ämbete, men avled redan i februari 1676, en månad före sin vederdeloman patron Leijel. Han jordfästes i kyrkan den l mars av komministern Johan Örmark, som gav kyrkoherden det eftermälet, att han av allom aktad och älskad var.

Jag skall sluta med några verser ur manuskriptsamlingen "Från gamla Älkarleby".Anna Leijel står vid fönstret i herrgården och ser ut över bruket, medan hon sjunger: Min barndoms bygd jag bjuder ömt farväl. Du äger hälften av min själ! Den andra hälften tillhör dig, som lärt mig älska, och som älskar mig! Du väna björk, som bär hans namn, tag mot en jungfrus ömma famn, och tälj för framtids unga par, hur stor och rik min kärlek var.

Källa:
GD 20/4 1945

i Västanå är en plats väster om och nära Älvkarleby.

ii Claes Depken (1627-1702) adlades som Ankarström i 1676 för hans arbete att tillverka ankare för de svenska krigsfartyg vid sin hytta i Söderfors, Uppsala län.

iii bröder Jakob, David, Adam och Henry Lyell, alla födda i Arbroath, emigrerade Skottland till Sverige år 1638, där familjenamnet stavades Leijel.

iv Gårdskär ligger i Älvkarleby kommun, Uppsala län, Sverige med 348 invånare under 2005.

v Kratte masugn, ett betydande verk i Torsåker, byggdes 1672 av Isaac Mackey. Gjuteriet, som främst arbetade åt Hammarby Bruk stod vid dammen med Krattdammens norra ände på toppen av det ståtliga 25 meter höga fallet. Isaac Mackey gifte sig med Catharina Collyn den 11 nov 1702 Torsåker, Gävleborg.

vi Gyllby ligger cirka 50 km rakt söder om Älvkarleö.