Artikel införd i Dagens Nyheter 1901-04-21

Ryktet har ju vetat att berätta det drottning Viktorias siste premiärminister, Robert Cecil1, 3:e markis av Salisbury¹, skulle vara betänkt på att inom den närmaste framtiden draga sig tillbaka från det politiska livet. Visserligen föreligger ännu intet faktiskt beträffande realiserandet av denna plan, men allt tyder emellertid på att den åldrige statsmannen, som i fjol in gick i sitt 71:a levnadsår, nu verkligen önskar att få njuta av ett välförtjänt ”otium”.

Visserligen har det i alla tider varit en seg låga hos herrarna av familjen Cecil, och varken stamfadern, William Cecil, lord Burleigh, den stora Elisabeths trogne tjänare och allt i alla eller dennes son, Robert Cecil, 1:e earlen av Salisbury, vilken spelade samma roll hos konung James I Stuart, släppte statsrodret ur sina händer förrän det vreds därur av döden, sedan far och son handhavt det under en oavbruten tidrymd av mer än ett halvt sekel (1558–1612). Och nog skulle ättens nuvarande representant även i antydda hänseende ha visat sig motsvara familjetraditionen, om ej, efter vad det förljudes, sorgen efter den för vid pass ett år sedan från hans sida bortryckta makan i väsentlig mån brutit
hans kraft. Det hade varit allt annat, än ett ”resonemangsparti” som den unge lord Robert Cecil 1857 ingick med en fattig lantbrukares dotter. Det partiet brouillerade honom med hela den stolta släkten, och med fadern blev han ej fullt försonad förrän tre år före dennes död, då han 1865 vid äldre broderns frånfälle blev presumtiv arvinge till markistiteln.

Det har sagts att en mer genuint brittisk statsmannatyp näppeligen kan tänkas än den 3:e markisen av Salisbury. Hos honom finns intet av semiten Disraeli-Beaconsfields
viltsvävande, halvt fantastiska idéer eller intet av den keltiske Gladstones impulsiva kynne. Hos lord Salisbury är det mest framträdande draget ett orubbligt lugn, en klippfast övertygelse om att England är och alltid skall förbli nr l och att, såsom en biograf litet skämtande säger, familjen Cecil lika obestridligt är i England nr 1. Den förra övertygelsen fanns förvisso redan hos hans stamfar i 10:e led, William Cecil, lord Burleigh, då han trotsade Filip II:s armada och övertygelsen om familjen Cecils betydenhet och predestinering att leda Englands öden har ej kunnat annat än osökt erbjuda sig för herren till Hatfield, då han i dess berömda porträttgalleri mötes av 10 generationers Cecilska familjedrag, alla målande om inlägg i Englands historia.

William Cecil blev Elisabeths förste minister redan vid hennes tronbestigning 1563 och kvarstannade på sin post ända till sin död fyrtio år senare, 1598. År 1571 hade han kreerats till lord Burleigh. Hans äldre son, Thomas Cecil, blev 1605 earl av Exeter, och den grenen vann 1801 markiskronan, yngre sonen åter. Robert Cecil, ärvde faderns ställning såsom ledare av Englands utrikespolitik först under Elisabeths senaste år, därpå under konung James I till sin död 1612. Han hade 1605 upphöjts till earl av Salisbury, och hans sonsons sonsons sonsons son, den 7:e earlen, blev 1789 markis. Han blev farfar till den nuvarande markisen.

Markisen av Salisbury plägar alltid berömma sig av att hans familj både till sitt eget ursprung och i fråga om alla sina giftermålsförbindelser varit och är så exklusivt brittisk. Men just med anledning här av kunde vi ej underlåta att finna det rätt pikant att änkemarkisinnan av Salisbury, änka efter den nuvarande premiärministerns far och omgift med earlen av Exeter, är tillika med sina barn ättling av gamla stockholmska köpmannasläkter under 1600- och 1700-talen samt dymedelst befryndad med talrika svenska familjer och personer, ännu i livet.

Markisen av Salisburys fader äktade 2:a gången lady Mary Catherine West², och dennas farmor (gift 1783 med John Richard West 4:e earl De la Warr) var född Katarina Leijel och tillhörde den äldsta av de tre adliga ätter med detta namn som introducerades på vårt riddarhus 1719. Vid mitten av 1600-talet inflyttade till Stockholm tre skotska bröder Lyell (så skrevs namnet i Skottland), vilka här vann stor rikedom, blev bland Stockholms förnämsta köpmän och inköpte Älvkarleby bruk m.m. De hade var sin son, som adlades 1716 och 1717 samt introducerades 1719. En av dessa, Adam Leijel (så skrevs namnet vid introduktion på riddarhuset) äktade en dotter av en annan inflyttad rik köpman, Johan Lohe, tysk till börden. Deras son, Henrik Leijel, fick emellertid i England ett stort arv, som föranledde honom att sälja alla de större Leijelska godsen i Södermanland och flytta till England. De sålda godsen inköptes till största delen av en Celsing och är för närvarande fideikommiss inom denna släkt. Henrik Leijel blev far till den nämnda Katarina Leijel, vilken, som sagt, 1783 äktade 4:e greven De la Warr i England, blev änka 1795 och dog först 1826. Och en sondotter av henne är, som sagts, änkemarkisinnan av Salisbury, bland vilkens barn märks utom premiärministerns två yngsta bröder även earlens av Galloway gemål. En broder till änkemarkisinnan av Salisbury är far till den nuvarande (8:e) earlen De la Warr, medan en syster var gift med 9:e hertigen av Bedford (änka 1891 och död 1897) samt mor till den nuvarande hertigen och till förra brittiska ambassadörens i Berlin fru, lady Malet.

I Sverige äro adliga ätterna Leijel numera på svärdssidan utgångna, dock lever ännu en kvinnlig medlem, fröken Henriette Leijel. Men på kvinnosidan finnas talrika avkomlingar av ätterna Leijel och Lohe, blodsfränder till änkemarkisinnan Salisbury och hennes barn. Vi nämner bland dessa hela ätten Odelstiena, fru Pantzerhielm, född Odelstiena, med söner, en familj Tham i Göteborg, svensk-norske ministern i Berlin greve Taube med syskon (bland dem den framlidne kommendanten) och dessas barn, änkefru Skjöldebrand till Nors fideikommiss med barn och barnbarn, större delen av släkten Rinman, dito av familjen Fant osv.

Ja, således ser vi att även den åldriga brittiska statsmannen av ”huset Cecil” trots sin egen och sin familjs exklusiva brittiska kynne likväl ej saknar släktrelationer även inom vårt land. Och som ett litet apropå kan det ju för tillfället ha ett slags kuriositetsintresse.

Not
Denna berättelse publicerades den 21 april 1901 i Dagens Nyheter.

¹ Robert Cecil (1830-1903) var Storbritanniens premiärminister tre gånger mellan 1885 och 1902.

² Lady Mary Catherine Sackville-West (1824-1900) gifte sig med den andra markisen av Salisbury in 1847. Hon var barnbarn till den 4:e Earl De la Warr och Catherine Lyell.