Leijell, från Skottland härstammande släkt. Namnets förste kände representant i Sverige var Henrik Leyell (död mellan 1609 och1616). Han har tidigast kunnat beläggas 1569, då han i en rulla namnes bland skotska officerare i svensk tjänst.

1578 var Leyell konungens småsven och genom brev 1578, 1581 och 1587 (Brännman) fick han som pant för lönefordringar ett antal gårdar i Östergötland och Småland, av vilka Gölhult i Järeda, Kalm, 1596, 1603 och 1605 nämns som hans sätesgård. Han var 1597 förlovad (Djurklou) med en dotter till Ulf Persson (Halvhjort; band 18, sida 71). I litteraturen är Leyell mest känd genom sin upptäckt av ett "guldberg" i Småland, som föranledde ett kungligt brev av 1581 om att hans pantgods skulle bli hans evärdliga egendom, om han kunde få i gång bergsbruk där; sannolikt är det fråga om Ädelfors i Alseda, Jönköping, som visserligen ej kan beläggas ha utnyttjats förrän på 1700-talet men ligger nära vissa av pantgodsen.

Åtminstone från 1582 var han ryttmästare för skotska ryttare, med vilka han deltog i kriget mot ryssarna. Brev från Leyell 1591, 1593 och 1595-96 vittnar om att han länge tjänstgjorde i Narva, och han fick 1593 en förläning i Estland. Under striden mellan hertig Karl och Sigismund anslöt han sig till den senare, varför hertigen 1597-98 drog indrog hans pantgods och berövade honom hans förläning av kronans bönder i Fliseryds socken, Kalm (Brännman).

1599 flydde Leyell från Finland till Estland (Federley) och 1609 var han i Danzig. Det har inte kunnat utredas, om han var av samma släkt som den svenske drabantlöjtnanten Rikard Leiell (död tidigast 1602).

I Arbroath i Skottland har släktnamnet kunnat beläggas redan på 1400-talet med en Gilbert Lyal, Lyel eller Liel och en Willelmus Lyel.

Där bodde senare fogden Patrik Lyell, som enligt bördebrev 1655 (avskrift i kanslikollegium underdåniga skrivelse; jämför översättning i H 1 7) var far till Jacob, David, Adam och Henrik. De flyttade alla till Sverige. Jacob L (1612-78) fick burskap i Stockholm 1639 och var först gift med en dotter till rådmannen i Uppsala Claes Eden, senare adlad Edenberg (bd 12), och sedan med en dotter till bruksägaren Andry Dress (bd 11). Genom diverse transaktioner med sin andra hustrus medarvingar kom han i besittning av de hennes far tidigare tillhöriga järnbruken Rockhammar i Fellingsbro, Ör, och Hammarby vid Nora, vilka kom att ärvas av ättlingar till honom i flera sekler.

L var också delägare i Bröstorps hammare vid Nora. Efter svärfadern och dennes son Otto Dress (bd 11) arrenderade han tillsammans med svågern Adam Radou av kronan Nora och Linde bergslag 1661-64. 1659-65 arrenderade L dessutom tillsammans med sin bror David, Väster-Silvbergs gård i Norrbärke, Kopp, Ludvika hammare och kronogård, Grangärde sockens ordinarie ränta samt tiondejärnet och kyrkotionden från denna socken samt Norr- och Söderbärke, och 1668-71 arrenderade han tillsammans med Radou alla kronans hyttor, hammare och gruvor i Nora och Linde bergslag samt i Fellingsbro och Ervalla, Ör, vilket kontrakt med vissa undantag förlängdes för tiden 1672-77.

I sitt första äktenskap blev L svärfar till biskoparna Johannes Brodinius (bd 6) i Västerås och Petrus Bång (bd 7) i Viborg. Sonen i andra giftet, Adam Jacobsson Lejel (1658-1729) på Hammarby, förvaltade detta bruk och Rockhammar samt den ovan nämnda andelen i Bröstorps hammare för sin och sina systrars räkning. Arrenderade från 1694 Kungshammaren vid Nora tillsammans med rådmannen Johan Petre och köpte 1698 tillsammans med en syster Norrby bruk i Fellingsbro. Dessutom var han delägare i Kengisverkan, nu i Pajala, Nb, och en av direktörerna för Hällefors silverbruk, Ör (Adelsbrev; Heijkenskjöld, s 357).

1717 adlades L, men han dog barnlös. Genom sitt testamente stiftade han ett stipendium vid Uppsala Universitet och ett fattighus vid Hammarby.

Brev till L finns i Riksarkiv (Arkivfragment) och Uppsala Universitet Bibliotek (enstaka i Nordinska samlingarna, volym 479 cho 906). Hans äldre halvbror Jacob Leijel (1650-1719) grundade 1684 det järnbruk som senast 1694 fick namnet Vällnora i Knutby, Uppsala, och arrenderade 1684-1700 av kronan Ortala järnbruk i Väddö, Stockholm.

I äktenskap med en dotter till Mårten Kammecker (bd 20, s 605) var han far till löjtnant Jacob L (1681-1712), vilken tillfångatogs vid Poltava 1709 och blev ihjälslagen i Tobolsk.

Adam L (1623-86), en annan av Patrik Lyells söner, nämnes i Stockholm 1646 men fick burskap där först 1670. Han efterlämnade en stor förmögenhet och var i äktenskap med en dotter till sin bror Jacobs ovan nämnde svåger Adam Radou svärfar till överinspektören Johan Laurin (s 389).

En annan av Adam L:s svärsöner var presidenten Albrekt Lindcreutz. Denne Adam L var kompanjon med sin bror handlanden i Stockholm Henrik Leyell (1627-1710), vilken som fordringsägare hos riksrådet Bengt Horn (bd 19) fick en del av säteriet Ekebyholm i Rimbo, Stockholm, som pant av sterbhuset.

Hans son Adam L (1669-1744) blev bergmästare i Öster- och Västerbergslagen 1700, assessor i bergskollegium 1713 och bergsråd 1730, adlades 1717 och fick avsked med landshövdings titel 1744. Denne var gift med en dotter till köpmannen och brukspatronen Johan Lohe. Genom att lösa ut hennes medarvingar kom han 1741 i besittning av bland annat säteriet Biby i Gillberga, Söd, förutom vilket hans son Henric L (f1717; död tidigast 1781) efter sin mor och en syster även ärvde bland annat Hällefors styckebruk i Mellösa, Söd, och säteriet Fjellskäfte i Flöda, Söd. Denne sålde 1781 (bd 8, s 225) alla dessa egendomar och hade då åtminstone sedan 1759 bott i England, där han ärvt sina farbröder, direktörerna vid engelska ostindiska kompaniet Henry Lyell (f 1665) o Baltzar Lyell (f 1672). Henric L den yngre hade inga söner.

Längst fortlevde den släktgren som härstammade från Patrik Lyells son David L (1621-76), ovan nämnd som arrendator tillsammans med sin bror Jacob. Han svor borgared i Stockholm 1652 och var även verksam inom bruksrörelsen i Västerbotten (Norberg 1958). L var kompanjon med bergmästaren Klas Depken, sedermera adlad Anckarström, som var gift med en syster till hans hustru och förberedde (Norberg 1959) anläggningen av Axmars järnbruk i Hamrånge, Gävle, på vilket Depken fick privilegium 1671. Depken hade 1659 börjat anlägga Älvkarleö och Harnäs järnbruk i Älvkarleby, Uppsala, i vilka L 1662 (Bergskollegium arkiv A I:23) köpte hälften.

De ägdes senare helt av L:s ättlingar, av vilka de flesta var delägare i dessa bruk ända till 1772. Sonen Johan L (1664--1744) blev rådman i Stockholm 1706 och handelsborgmästare där 1731 samt var rdgm 1713-23. Han ägde efter sin kusin Jacob L Vällnora bruk och disponerade en tid även järnbruken Strömsberg i Tolfta och Västland i Västland, båda i Uppsala.

L var far till stadssekreteraren i Stockholm Petter L (1717-81) och till bergmästaren i Värmland Carl L (1718-86) på Valstad i Gladhammar, Kalm, som adopterades på sin syssling Henric L:s adelskap 1773 och fick bergråds avsked 1785.

Petter och Carl L:s farbror David L (1660-1727) på Fleräng i Älvkarleby (då i Valbo, Gävle) blev 1691 bergmästare i Uppland och Västernorrland och 1714 assessor i Bergskollegiet, adlades 1717 och fick 1722 avsked med bergsråds titel. Hans son Pehr Leijel (1700-65) blev bergsfogde vid Stora Kopparberget 1728 och geschworner i Sala 1734 samt var inspektor vid Avesta kronobruk från 1740 till sin död. Dennes brorson var löjtnanten och musikdirektören vid Uppsala Universitet Lars Fredric Leijel (1743-1808). Av oppositionsmannen docent Gustaf Abraham Silverstolpe förleddes han att låta Marseljäsen ingå i den planerade musiken vid en fest till firandet av Gustav IV Adolfs kröning 1800. Detta inslag utmönstrades av universitetets rektor, varefter Silverstolpe och hans vänner vägrade att medverka och därför åtalades i en ryktbar process.

Släkten L:s siste manlige medlem i Sverige var Lars Fredric Leijels sonson apotekaren Fredric Leijel (1813-62) i Alingsås, vars bror flyttat till England, där släkten fortlevde ännu på 1930-talet. 

Källa: Svenskt biografiskt lexikon XXII