Den starka uppblomstring av bergsbruk och industri, som utmärkte mitten av i600-talet i vårt land, berodde till väsentlig del på inflyttningen av kapitalstarka och i nyssnämnda näringsgrenar förfarna män, såsom Louis De Geer, »den svenska industriens fader», Siegroth, Grisbach, medlemmar av släkten De Besche m. fl. De invandrande främlingarna voro väl huvudsakligen tyskar och nederländare (valloner), men åtskilliga kom också från England och Skottland. Så var fallet med bröderna Leijel, vilka tillhörde en skotsk adlig släkt, som sedan blev naturaliserad och introducerad på riddarhuset 1719. De slog sig först ned i Stockholm såsom handelsmän, vilket de väl ock alltjämt förblev, även sedan de blivit intressenter i Älvkarleby bruk. Den äldste av bröderna, Jacob, född 1612, död 1678, hade en son Adam, född 1658 död 1729, vilken blev brukspatron på Hammarby i Örebro län. Eftersom han inte efterlämnade några barn, utgick den äldsta släktgrenen med honom.

David, född 1621 död 1676, 26/3, var den av bröderna, vars namn företrädesvis är knutet till Älvkarleby bruk. Claes Depken, död 1702 (adlad Anckarström), den egentlige anläggaren av detta bruk, lyckades nämligen intressera bröderna Leijel för detta före-tag, framför allt David, vilken blev Depkens kompanjon och deltog i brukets anläggning och skötsel. För Davids efterkommande skall jag här nedan redogöra.

Henrik, född 1627 död 1710, den tredje av de inflyttade bröderna, hade en son Adam, född 1669 död 1744, vilken blev berg-mästare, assessor i bergskollegium och slutligen bergsråd.

Utom dessa tre bröder, som är upptagna i Anreps ättartavlor, har jag funnit ännu en broder vid namn Adam, vars födelseår är obekant, likaså dödsåret, vilket dock ej kan vara senare än 1688, då hans änka omtalas.

Vi återgå nu till David Leijels efterkommande. Enligt Anreps ättartavlor skall han ha haft 2 söner: David d. y., född 1660 död 19/4 1727, och Johan, född 1664 död 1744. Av handlingar i Uppsala landsarkiv framgår dock, att det funnits en tredje broder vid namn Petter, troligen död 1713. I en sockenbeskrivning över Älvkarleby av A. N. Sandén har jag funnit, att en altartavla 1702 skänktes till Älvkarleby kyrka av »bröderna Jakob och Petter Leijel». Här syns otvetydigt följa, att David Leijel haft fyra (inte endast två) söner.

Av dessa David Leijels söner har den äldste, David d. y., både varit brukspatron och ämbetsman inom bergsstaten, såsom bergmästare och slutligen bergsråd. Johan blev rådman och slutligen handelsborgmästare i Stockholm. Hans son Carl, född 1718 död 1789, blev bergmästare, fullföljande släktens traditioner att .ägna sig åt bergsbruket, vare sig såsom bruksägare eller bergstatstjänstemän.

Petter, brukspatron på Älvkarleby, torde ha varit den av bröderna, som, emellertid var alla delägare i bruket, var den egentlige ledaren av »familjebolaget» från 1690-talet till sin död. Detta synes framgå av flera skrivelser i Uppsala landsarkiv till landshövdingen i Uppsala, undertecknade av Petter Leijel »å Älfkarleby bruks intressenters vägnar». Det är också föga troligt, att den äldre brodern David med sin statstjänst kunnat förena ett verkligt ledarskap för bruket. Detta synes han dock ha gjort efter sin broders död, då han har undertecknat skrivelser på samma sätt som brodern. Under sina sista levnadsår hade David Leijel avsked från sin statstjänst och hade därför tillfälle att odelat ägna sina återstående dagar åt brukets skötsel till sin död 1727. Hans äldste son, också med namnet David, efterträdde sin fader som direktör vid bruket, men dog redan 1737 ogift.

Älvkarleby och Harnäs innehades alltjämt av medlemmar av Leijelska släkten ända till 1772, då bruken såldes till grosshandlaren Thomas Tottie i Stockholm.

Den fjärde av David Leijels söner, Jakob, som jämte brodern Petter skänkt altartavlan till Älvkarleby kyrka, torde, även om delägare i bruket, haft sin verksamhet förlagd till ett annat fält. Han blev nämligen förvaltare vid Ortala kronobruk och ägare av Vällnora bruk i Knutby socken i Uppland. Hans födelse- och dödsår är okända.

David Leijels ättegren levde längst och utslocknade först i början av I900-talet med en sonsons son sons dotter till David Leijel den äldre. Såsom av ovanstående framställning framgår, kan släkten Leijel med rätta betecknas såsom en bergsmans- eller bruksägare-släkt, som utan tvivel inlagt stora förtjänster om denna näringsgrens utveckling i vårt land. Från senare hälften av I700-talet synas släktens medlemmar mest ha trätt i statstjänst, militär eller civil, dock utan att uppnå några högre grader.

Efter denna korta översikt över släkten Leijels historia i Sverige kunde jag sluta; men som vissa handlingar i Uppsala landsarkiv ådagalägga, att förhållandet mellan släktens medlemmar inte alltid varit det bästa, må även här något meddelas som ett bidrag till släktens och tidens historia.

Av dessa handlingar framgår, att en vidlyftig process blivit förd efter David Leijels död 1676. Av hans söner hade då ännu ingen kommit till myndig ålder. Här syns de båda farbröderna Adam och Henrik begagnat sig för att kunna, såsom det heter i katekesen, »under sken av lag och rätt tillägna sig nästans arv eller hus».

Att följa utvecklingen av den långvariga processen mellan David Leijels arvingar och de båda farbröderna skulle säkerligen bli ett ganska tidsödande och otacksamt arbete. Efter åtskilliga års förlopp, då det antagligen led mot processens slut, lämnade arvingarna en vidlyftig inlaga till Kungl. Maj:t, i vilken de punkt för punkt framställa sina klagomål.

Ingressen till densamma må här meddelas i sin helhet: »Emedan våra faderbröder, Adam och Hindrik Leijlel, har sig släppt all naturlig kärlek och oss sina brodersbarn i en och annan motto mot lag och laga stadgar mycket illa handterat, dessutom vi, Gud bättre, fått orsak oss beklaga; så har vi, jämte vår allerunderdånigste supplique, det samma uti följande deduction och bifogade allegatis velat uppsätta, allerunderdånigst bönfallandes, det Eders Kongl. Maj:t av infödd mildhet, nåde och tålamod sådant höra och beakta täcktes.»

En av de viktigaste anklagelserna mot de båda farbröderna var utan tvivel den, att de, när David Leijel låg på sitt yttersta, ett par dagar före hans död, begagnat sig av hans svaghetstillstånd till att förmå honom att underskriva en skuldförbindelse till de båda bröderna, i vilken skulderna upptagits till allt för höga be-lopp. Ett kontrakt, genom vilket David Leijel utarrenderat Älvkarleby bruk åt en sin måg, Anders Holm, hade de kastat i elden för att kunna styra och ställa efter eget behag vid bruket och för-foga över dess tillgångar i egenskap av självtagna förmyndare över de omyndiga arvingarna. De flesta av dessa, kanske alla, blev dock myndiga under den långvariga processens förlopp. Den äldste sonen, David, var åtminstone myndig inte så långt efter faderns död och kunde själv föra talan å egna och sina medarvingars vägnar.

Då såsom redan nämnts, det skulle bli allt för vidlyftigt att redogöra för alla anklagelsepunkterna, inskränker jag mig till att, utom det redan nämnda, anföra inlagans slut, vilket även innehåller åtskilligt av intresse.

»Är vi alltså», heter det där, »av högsta nöden tvungne att falla Kongl. Maj:t allerunderdånigst till stöd, som av denna, underdånigste deduction förmärka täcktes, hur föräldralösa barn och ett sorgbundet sterbhus blev hanterat av våra farbröder, vilka vår rätt efter naturlig plikt borde bevaka, i det de under pretext av förmynderskap och annan tillmäten myndighet har, som förr sagt är, oss ohörda och ociterade igenom varje resolution sökt att förekomma oss uti vår rätt och den rättmätiga vår fasta egendom under sig och (de) sina, förutan åtskilliga ansenlige järnposter (som) de tid efter annan tagit sig tillhanda, jämväl att de ännu en del av de anammade lösören och bohagssaker inneha och ej gjort riktigt för, för vilket allt de ej villiga stå till svars varken uti den ena eller andra instansen, utan excipera och sig på de ensidigt av dem utverkade resolutioner beropa; för den skuld i djupaste underdånighet bönfallandes, det Eders Kongl. Maj:t, som har makt och sanning, av dess infödda Kongl. mildhet och nåde samt dragande om den helige Justitiens obehindrade lopp, vara oss uti vår havande rätt behjälplig till det Gud och Naturen oss förunnat. Emot en sådan hög Kongl. nåd och befordring förblir vi skyldigat intill vår dödsstund etz.»

Denna inlaga, vartill konceptet finns i landsarkivet, är odaterad, men torde vara inlämnad omkr. 1685.

Emellertid man är på förhand stämd till förmån för David Leijels arvingar, som så illa behandlats av sina farbröder, har jag dock ansett rättast att höra »et altera pars», om också, liksom klagande parten, endast i största korthet. En likaledes i landsarkivet förvarad skrivelse till landshövdingen 1688, undertecknad av Henrik Leijel och hans numera avlidne broder Adams änka, innehåller nämligen ett utförligt bemötande av de framställda anklagelserna. I många fall tillbakavisas dessa såsom alldeles ogrundade eller åtminstone obevisade. 1 fråga om det »självtagna förmynderskapet» säges det, 197 att David Leijel själv i livstiden bett sina bröder att bliva de omyndiga barnens förmyndare, men att de efter ett par år, när tvisterna begynt, begärt och erhållit Kungl. Maj:ts befrielse från upp-draget. Själva huvudanklagelsen, den om brödernas beteende mot David Leijel, då han på dödsbädden blivit så gott som tvingad att underteckna den ödesdigra skuldförbindelsen, bemötes med på-ståendet, att han flera veckor före sin död fått del av densamma och ej funnit något att anmärka. Ej heller hade David Leijel vid undertecknandet varit så alldeles utan sans och förnuft, som från de klagandes sida påståtts.

Emellertid svarandeparten synes ganska skickligt framställa sig såsom alldeles oskyldig i fråga om de gjorda anklagelserna, som fyndigt bemötas eller kringgås, synes det dock ofrånkomligt, att David Leijels bröder begagnat sig av dennes svaghetstillstånd för att förmå honom till det ofta nämnda undertecknandet.

Hur domen slutligen utföll, kan man ej finna av de i landsarkivet befintliga handlingar, men av det faktum, att David Leijels arvingar sitter kvar i orubbad besittning av Älvkarleby bruk, får man väl dra den slutsatsen, att de åtminstone i huvudsak vunnit processen, och att motparten misslyckats i sitt onda uppsåt att tränga brorsbarnen från bruket, om detta verkligen varit deras avsikt.

Källa: Personhistorisk tidskrift Årgång 1926, nummer 3-4. Författare: G. O. Berg

Länk till Personhistorisk tidskrift

I dessa nummer finns artiklar eller noteringar om släkten Leijel: 1901 1902 1 1909 2-4 1911 2-3 1916 1-2 1916 4 1926 3-4 1937 1-4 1939-1940 1-4 1961 3-4 1965 3 1966 1-2 1976 1-2 1982 3-4 1983 3-4