Musikprocessen år 1800Text: Erik & Marta Ronne Publicerad i Ergo 1-1999 De svallvågor som franska revolutionen skapade ledde även i Europas periferi till en krusning på ytan i det annars så lugna Uppsala. Hela 1790-talet präglades av en politisk medvetenhet i Uppsala, som blott kan mäta sig med sent 1960-tal. Plötsligt ifrågasatte man, argumenterade för sina rättigheter och ställde sig i opposition till etablissemanget. Forum för denna revolutionära yrvakenhet blev Juntan - en sammanslutning republikanska studenter som direkt ifrågasatte monarkin och det gustavianska enväldet. Under några få år blev Juntan en av de viktigaste opinionsbildarna i svensk politik och oerhört betydelsefulla för svensk kultur. Juntan och de republikanska strömningarna i Uppsala kvästes dock slutligen vid den s.k. musikprocessen år 1800.
Upprinnelsen till denna märkliga och något studentikosa rättsprocess låg i kröningen av Gustav IV Adolf och hans drottning Fredrika av Baden i Norrköping den 3:e april år 1800. Det blev den mest misslyckade kröningen i svensk historia: det var snöblandat regn och full storm när processionen skulle avgå. Redan innan processionen gick iväg stegrade sig Gustavs häst och den praktfulla kröningsmanteln smutsades ned med lera och snöslask. En bit senare fick Gustavs häst ett slags motorstopp och vägrade ta ett enda steg till, så att Gustav till slut tvingades byta häst. Stången till riksbaneret blåste av i stormen och inte en enda Norrköpingsbo vågade sig ut i ovädret för att hurra. Vid själva kröningen skavde kronan ett blödande sår på den nysmorde konungens hjässa. Middagen har beskrivits som en kulinarisk katastrof och natten efter kröningen insjuknade den gravida drottningen Fredrika och fick missfall. Även i Uppsala skulle den misslyckade kröningen få ett löjets skimmer. Konsistoriet hade beslutat att kröningsakten borde högtidlighållas lokalt, och man ordnade därför en speciell akademisk kröningshögtid i Gustavianum. Orationer för att lovprisa den nye konungen skulle hållas av teol. prof. Almquist och av studenternas representant doc. Kolmodin. För att ytterligare förgylla högtiden bestämdes att passande musik skulle uppföras av Akademiska kapellet under ledning av director musices Leyel - en för all del musikalisk, men narraktig och på gränsen till imbecill löjtnant. Här infann sig en strålande möjlighet för Juntan att driva gäck med konungen och monarkin. Många av Juntans medlemmar var musikaliska och ett flertal av dem inklusive Juntans portalfigur doc. Silfverstolpe spelade som så kallade amateurer i Akademiska kapellet. För Silfverstolpe blev det en smal sak att övertyga den mycket klent begåvade Leyel att den pompöst konungstliga Bataille de Fleurus av Hessler skulle passa utmärkt vid ett dylikt tillfälle. Stycket var obekant för Leyel, men efter en provspelning kunde han bara hålla med Silfverstolpe. Vad Leyel inte visste eller förstod var att Hessler i sin komposition precis som senare Lennon-McCartney i Love, love, love lånat det musikaliska temat från Marseillaisen. Silfverstolpes och Juntans sluga uträkning var alltså att den ohyggliga revolutionshymnen skulle spelas för att hylla kröningen av en av Europas mest rabiata belackare av franska revolutionen. Ryktet om den planerade kuppen spred sig dock i studentkretsar och strax innan högtiden skulle äga rum, nådde ryktet även fram till rektor magnificus. Han tog Leyel i örat och förbjöd på stående fot framförandet av Bataille de Fleurus. Den skrämde Leyel, som inte förstod vad uppståndelse gällde fogade sig snabbt, och försökte retirera genom att föreslå att Akademiska kapellet kanske skulle kunna framföra en symfoni av Haydn istället. När musikerna en stund senare infann sig märkte de till sin förvåning att noterna i notställen inte var till Bataille de Fleurus utan till en symfoni av Haydn. Leyel ville ogärna erkänna för kapellet att han hade blivit näpsad av självaste rektorn, utan urskuldade sig istället med att han tyvärr hade glömt noterna till Bataille de Fleurus hemma, och att tiden nu var alltför knapp för att springa hem och hämta noterna. Musikerna blev naturligtvis upprörda över att deras spratt inte kunde sjösättas, och mest upprörd av alla blev Silfverstolpe. Han förklarade att det stred mot hans konstnärliga övertygelse att byta repertoar direkt före högtiden eftersom Akademiska kapellet inte haft möjlighet att öva tillräckligt på symfonin av Haydn. Därefter lämnade han upprört Gustavianum precis innan kapellet skulle framträda. I hans släptåg följde Juntamedlemmarna, och även övriga amateurer packade snart ihop sina instrument och lämnade scenen. Musikerna gick raka vägen till Östmarks källare, där de intog en bastant frukost och utbringade en rad skålar och leverop för republiken, den folkliga makten och yttrandefriheten, men knappast några för den nykrönte konungen. Vad hände då med högtiden i Gustavianum? Jo, Leyel höll min i elakt spel och framförde symfonin så gott som helt utan musiker. Endast tre musiker fanns kvar. Deras instrument och stämmor var tämligen disparata, och därtill var de oövade, vilket blott ledde till en fruktansvärd kakofoni, som antagligen inte skulle ha gjort Haydn särskilt glad. De närvarande studenterna gillade emellertid Leyels tolkning av Haydn. De applåderade glatt, och vissa började t.o.m. dansa. Även om det inte blev någon Marseillaise som kröningsmusik gladde man sig på Östmarks källare åt att man åtminstone lyckats skapa ett löjets skimmer över ceremonin. Särskilt länge hade man dock ej anledning att glädja sig. Kort tid efter spektaklet stämdes Silfverstolpe och sex övriga Juntamedlemmar i Akademiska kapellet till rannsakning i Consistorium Minus. Rättegången som följde, den s.k. musikprocessen drog ut på tiden och väckte en mycket stor uppmärksamhet i hela landet. Framför allt Silfverstolpes många ironiska och sarkastiska skriftliga inlagor refererades riket runt. Mot slutet av processen ställde den mycket kontroversielle Hans Järta upp som försvarsadvokat åt Juntan. Detta var måhända till Juntans nackdel - Järta hade ju själv retat upp de rojalistiska kretsarna till vansinne just i samband med Gustav IV kröning i Norrköping då han avsade sig sitt adelskap och bytte namn från Hierta till Järta. Juntan fick opinionen och studenterna på sin sida, men domen blev inte desto mindre sträng. Silfverstolpe dömdes till att mista sin docentur samt till livstids förvisning från akademin och Uppsala. Flera andra Juntamedlemmar förlorade också sina akademiska titlar och förvisades olika antal år, och en dömdes till 8 dagars fängelse i proban. Den stackars fåvitske Leyel slutligen förlorade sitt ämbete. Redan på den tiden ansågs domen som ett klart justitiemord och den överklagades sålunda av Juntan i två instanser: Först hos universitetskanslern och sedan hos kunglig majestät själv, men den ende som fick sitt straff mildrat var Leyel som slank undan med en varning. Musikprocessen år 1800 var definitivt den Uppsaliensiska Juntans dödsstöt. Ett decennium präglat av politisk engagemang och studentikos opposition mot det gustavianska enväldet var till ända. För såväl svensk kultur såsom livet vid Uppsala universitet väntade några järnår av stagnation. Men romantiken stod för dörren Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005. Artikeln är publicerad på leijel.se med tillstånd av Marta Ronne
|
